Verkligheten

Att hitta rätt tema för att bloggen ska bli lika tjusig på en mobiltelefon som i min dator får bli ett framtida projekt. Om du sitter vid en dator nu så kan du se att jag har en beskrivning av bloggen under bloggnamnet. En blogg om psykisk ohälsa, återhämtning och annat som vill fram. Du kan även se en gul inramning. Den behöver du fantisera fram om du läser föregående blogginlägg på en mobiltelefon. Det kommer nog dröja ett tag innan det blir mer design än så. Herregud, jag blir alldeles svettig av det här bloggandet.

Jag kan känna mig lite stressad över att jag har en blogg där jag ska skriva om min psykiska ohälsa och sedan förklara hur jag blev frisk. För att om möjligt vara nån annan till hjälp. Det är en historia jag gärna berättar men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man berättar om saker man inte vet exakt hur dom hände.  Jag känner mig lite låst och tappar intresset.

Jag vet verkligen inte hur man gör. Jag vet inte hur man hjälper någon som mådde så dåligt som jag gjorde när det var som värst.

Ibland ångrar jag att jag gav det där löftet till mig själv. Tanken bara kom när jag satt där i bubblan. Själv var jag stel i chock, det var ingen som hade berättat för mig att det fanns sådana bubblor, inte medans man fortfarande levde iallafall. Men tanken var klar och tydlig, om jag någonsin får mår bra och kommer på hur man hjälper andra som mår såhär, då vill jag hitta ett sätt att hjälpa dom. Ett till krav var det sista jag behövde men jag tror inte det var ett krav, det var mer en längtan. Samma stund som tanken var färdigtänkt så kom nästa. Det går inte, det går inte hjälpa sådana. Då kändes det som en absolut sanning.

Jag tror det är en blandning av att jag längtar efter mer, en bättre värld, och att uppfylla ett löfte till mig själv som har gjort att jag ändå försöker mig på att hitta lite fler svar och lösningar. Det, och rädslan att själv hamna där igen.  Kanske mer det när jag tänker efter. Ibland känner jag till  och med  stråk av livräddhet. Meningen jag precis skrev gör mig alldeles kallsvettig och jag frågar mig själv, vad håller du på med? Ska det inte räcka nån gång Ylva? Kan du inte bara må bra nu och vara nöjd med det?

Det fungerar tydligen inte så. Mycket vill tydligen ha mer och det får väl vara ok då.

Det tog ett tag innan jag förstod att jag var utanför bubblan. Detta måste ha skett utan min vetskap för jag kommer inte ihåg hur det gick till.  Jag var  inte i helvetet längre utan i verkligheten. Den vara inte alls vacker men jag visste nu att det kommer inte någon och räddar mig. Det här måste jag göra själv, jag måste själv komma på hur man lever i verkligheten utan en Gud att luta mig mot när det blåser snårvind. Gudar hade visat sig vara avlägsna och till ingen hjälp alls. Till en början var jag tvungen att kapitulera. Jag var tvungen att att börja äta den medicin läkarna sagt att jag förmodligen skulle behöva  resten av mitt liv. Varje dos var svår att svälja, jag ville inte, biverkningarna var så svåra men just nu fanns inga andra alternativ. Jag började sakta och motvilligt acceptera att det var såhär mitt liv skulle se ut. Jag släppte drömmen om att få må bra och ägnade mig åt dagarna som kom istället.

Jag vet inte hur man gör men ändå har det hänt. Inte bara mig utan flera. Jag har förstått de senaste åren att jag inte varit ensam om att vara på riktigt mörka ställen. Då kände jag mig ensammast i världen. Att jag har sett andra vandra ut på andra sidan, friska och välmående, gör att jag känner hopp. Jag behöver inte låta rädslan för att hamna i helvetet styra varje steg jag tar. Rädslan smyger sig fortfarande på ibland men idag vet att jag kan släppa den, den förmågan hade jag inte förr. Jag vet idag att det inte behöver vara för evigt och det räcker för att jag ska få ett leende på läpparna.

 

 

 

 

 

Författare: Ylvakristina

nlevl

2 reaktioner till “Verkligheten”

  1. Att hitta rätt om vad man ska skriva är inte lätt Ylva. Ibland tryter motivationen, ibland kommer rädslan för vad man kan skriva, ibland beror det på något helt annat. jag skrev jättemycket på min blogg när jag började må bättre. Det var en hjälp för mig, men vartefter upptäckte jag att det var en hjälp även för andra. Ibland funderade jag på vad jag skrev om och vad som kunde vara en hjälp för andra. Jag kom fram till att många kände igen sig i mina berättelser. Min berättelse är min sanning och din berättelse är din sanning. Den kan aldrig någon annan uppleva, men man kan känna igen sig i den. De är nog det som är tryggheten för många tror jag, att veta att man inte är ensam och att se att andra kommit igenom det svåra.

    Idag skriver jag nästan aldrig på min blogg igen. Just nu känns det som den gjort sitt, nu fotograferar jag mer och utrycker mig på det viset. Men bloggen finns kvar och ibland kan jag sakna den. Men det har aldrig fått bli ett krav för mig att skriva. Det är och kommer alltid att vara min blogg och min sanning.

    Jag gillar ditt sätt att skriva Ylva, jag gillar ditt sätt att se på saker och att utrycka dig. Det får mig att minnas tillbaka och se tillbaka på min tid och tänka ”I did it”.

    Kram Richard

    1. Tack Richard. Vad glad jag är att jag träffade dig igen, det visade sig betyda mycket. Det är verkligen så, krav fungerar inte. Det är som du säger, detta är min sanning och jag försöker hålla mig nära den. Ibland glömmer jag hur det var och hjärnan kommer ihåg annat. Jag vill förstå så det inte händer igen i onödan. Nu måste jag in och kika på din blogg :-).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *