Världen brinner, eller?

Jag har alltid velat rädda hela världen. Förmodligen också något jag fick med mig från miljön jag växte upp i. Men också för att jag tycker det är så jobbigt att lida. Jag är inte en sådan som njuter av det. Visserligen börjar jag sakta men säkert förstå varför folk frivilligt hoppar i kallbad när de är på spa. Själv går jag max i till knäna och en varm pool måste finnas väldigt nära efter det. Skulle någon skvätta kallvatten på mig för att den personen tycker det är kul så tar det lång tid innan jag litar på den personen igen och jag kommer förmodligen hålla en distans resten av livet.

Det var inte jätteenkelt men lite enklare att försöka vara med och rädda världen när man hade en mäktig Gud i ryggen. Ibland kändes det som att jag kunde gå över berg men det blev aldrig allvar av det där. Jag blev aldrig evangelist utan jag blev gravid istället.

Nu hoppar jag över en massa steg här men det poppar upp ett roligt minne! Jag satt på en träff med sekulära humanister där en av deltagarna gjorde sig lite lustig över att det fortfarande skedde en massa jungfrufödslar runt om i världen. Han berättade att det fanns kvinnor som med bestämdhet hävdade att de inte haft sex med någon fast de var gravida. Jag blev helt full i skratt och berättade för honom hur sådan saker kunde berättas med full övertygelse. Total förnekelse kallas det och så berättade jag för honom om den lustiga historien när jag försökte förklara för min läkare att vi inte behövde ta något graviditetstest. Jag tittade på henne som bara en kränkt människa kan göra och förklarade att jag inte ägnade mig åt sånt som folk blir gravida av. Jag var helt säker på att jag hade struma och ville bara få det bekräftat. Ganska stor chock följde när läkaren ringde till mig på eftermiddagen och förklarade att jag faktiskt var gravid. Chocken satt i länge men det går rätt bra för det där barnet nu. Vi tog oss igenom det hela med nöd och näppe!

Ja så dumt. Tänk om jag bara struntat i det där med att försöka rädda världen och ägnat mig åt att njuta av att vara mamma. Sanningen är att jag visste inte hur man gjorde. Jag ville så gärna och var avundsjuk på alla som kunde. Själv oroade jag mig så mycket för hur jag och mina barn skulle få det i framtiden att det fanns inte tid över att njuta av livet särskilt mycket. Jag bara funderade på hur jag skulle lösa allt. Världen brinner och ingen förstår, så kände jag. Sedan var det ju alla vardagsbestyr som skulle lösas också. Barnen skulle ha med sig gympakläder och sånt till skolan ni vet. Jag tappade min tro på Gud men jag börjar få ny styrka genom andra människor. Det gör att jag ibland har börjat orka dra mitt strå till stacken samtidigt som jag njuter av att vara mamma.

 

Författare: Ylvakristina

nlevl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *