Religious Trauma Syndrom

Jag har inte varit inne på min blogg på ett tag. Den är som sitt egna lilla land som jag skapat. Ett land där jag får göra precis som jag vill. Mina regler och allt sånt.

Jag har druckit två glas rödvin och allt snurrar. Det krävs inte så mycket mer för att det ska snurra för mig, det enda som skulle göra snurrandet mer behagligt är en spaavdelning där det finns en en pool i rätt temperatur att sjunka ner i.

En av de allra behagligaste spaupplevelser jag haft var när jag fyllde år en gång, tror det var när jag precis blivit frisk, var i Tranås. Jag solade ute i bikini fast det bara var 15 april. Det som gjorde detta möjligt var en utomhusbadtunna och det vackraste vårväder du kan tänka dig.  Jag hade åkt med min syster till ett spahotell för att fira min födelsedag. Hon var med en natt, resten av tiden skulle jag vara ensam. Jag behöver mycket ensamtid men kan ibland bli lite rastlös av det. Just denna gång så ledde rastlösheten mig till tankar på en gammal vän jag inte träffat på länge. Jag började längta efter henne och det slutade med att vi åt middag tillsammans på hotellet. I vårt samtal förstod jag hur mycket missförstånd det blivit i mitt liv. Eller kanske inte missförstånd, utan mer en massa fel.

Det har blivit så mycket fel. Saker jag jag önskar aldrig hade hänt men ändå inte vill vara utan. Önskar ingen det inre kaos som dragit runt med mig från den ena obehagliga upplevelsen till den andra. Utåt syntes nog inte ens hälften av det som pågick. Tror inte någon ens kan föreställa sig  vad mitt inre släpat runt mig i. En dynga av rädsla och konspirationsteorier. Jag valde aldrig mina egna tankar, det gör man aldrig, de bara kom till mig och jag skulle vända ut och in på dom tills det inte gick att vända  och vrida mer. Varenda sten skulle jag titta under för att hitta vad jag sökte. Jag hatar att leta efter saker, bara att krafsa runt i handväskan efter mina nycklar kan stressa sönder mig. Tänk er då att leta i sitt inre efter den absoluta sanningen om livet. Det som ska rädda dig och dina barn från evig fördömelse. Jag blev sönderstressad. Idag släpper jag bara tankar om de kan tänkas stressar sönder mig. Så mycket bättre. Här vänd och vrids inte på något om det kan ställa till det.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer bli upprepningar här på bloggen. Jag vet vad jag lidit av och det är inte bipolär 1 i första hand.

I USA finns det en beskrivning/diagnos av vad jag varit med om och jag har känt mig ensam. Religious trauma syndrom. Ingen i vården har förstått. Filmen de nämner i artikeln jag länkar till fick jag se som barn. De vuxna i församlingen fick för sig att de skulle visa en skräckfilm för oss barn samtidigt som de predikade år ut och år in att filmen de visade var den absoluta sanningen. Jag önskar att vuxna inte gjorde så mot barn. Jag vill inte att fler barn ska behöva vara med om liknande.

I efterhand har jag skrattat åt den där filmen många gånger sedan jag lämnat församlingen, som någon slags bearbetning tror jag. När man ser filmen såhär i efterhand så är den bara löjlig och ingen  utanför frikyrkokretsar skulle förstå grejen.  TUR man kunnat skratta åt allt ibland! Det har varit en stor del av min återhämtning. Jag har kunnat skratta mycket åt det hela tack vare min syster. Vi förstod varandra och hon var också den enda som förstod mig när jag inte kunde skratta längre, då psykosen släpat ner mig i helvetet.

Jag tänker på de som inte har någon som förstår. De som kämpar med detta ensamma. En gång träffade jag på en sådan person när jag jobbade på ett äldrehem för flera år sedan. Han var gammal, sjuk och nära döden. Hans ångest över att snart kanske hamna i helvetet var hemsk att se. Ingen ska behöva vara så rädd sina sista dagar i livet. Jag tänker på honom ibland. Jag tror inte jag hjälpte honom, även om jag försökte så lyste säkert min egen rädsla igenom när jag försökte lugna honom med ord jag inte själv helt trodde på.

https://www.rawstory.com/2015/07/religious-trauma-syndrome-how-some-organized-religion-leads-to-mental-health-problems/

Författare: Ylvakristina

nlevl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *