En bättre spiral

En upplevelse jag hade i min psykos har jag funderat mycket på. Jag fick en insikt som var något av det mest sanna och otäcka jag upplevt. Jag blev helt medveten om att ingenting hade någon betydelse. Absolut ingenting. Det var sorgligt och jag hade svårt att förhålla mig till allt i mitt liv efter detta. Upplevelser, saker och relationer. Jag hade alltid haft svårt att hantera dessa saker men nu blev det värre. Vad var på riktigt och vad skulle hända om alla människor skulle få samma insikt? Var andra människor ens på riktigt eller var de bara spöken i den konstiga film jag levde i just nu?

Idag känns fler och fler saker meningsfulla. Nästan allt faktiskt, så det jag upplevde då kan inte ha varit hela sanningen även om det var en starkare och mer övertygande upplevelse än den jag lever i nu.

Jag funderar på vad som hände. Kanske trillade jag igenom nån dimension eller så var den meningslösa sanningen så hemsk att min hjärna började skapa ett meningsfullt liv och nu tror jag på den.

I början, efter jag bestämt mig för att leva vidare, så var det svårt att motivera mig till handling av alla slag. Jag följde de tankar som kändes mest påträngande och det var tanken att börja jobba igen och att bli en fungerande Mamma. Det tog ett tag innan dessa saker kändes meningsfulla, min upplevelse hade varit så stark, så det var ett slit i början. Jag lyckades övertyga min arbetsgivare och försäkringskassan om att jag var redo att jobba fast det inte var så. Det var som en tvångstanke och jag trängde bort de tankar som förvånat frågade mig hur detta skulle gå till. I mina journaler ser jag att jag inte var den enda som undrade över detta.

Min tanke var att det fanns inga andra alternativ. Jag ville inte vara beroende av försäkringskassan för jag litade varken på människor eller myndigheter. Inte då i alla fall. Jag tänkte också att bara jag kommer igång så ska det nog rulla på av sig själv. Det gjorde det även om det tog tid och var riktigt obehagligt i början. Jag hade ett mantra i början och det var ”fake it til you make it”. Jag använde det till allt. Att hitta en mening med livet också. Jag var tvungen att försöka lura min hjärna som var helt övertygad om andra saker än vad jag ville och kände mig tvingad att klara av.

Det var som att jag drog igång en spiral som fortfarande är i rörelse för min upplevelse av livet nu är att det bara blir bättre och bättre. Det enda som kan få det att haka upp sig är när jag blir rädd att allt plötsligt ska vända och bli katastrof igen. Ibland har det blivit en del rejäla hack i spiralen men den har inte vänt helt utan hittar alltid tillbaka i rätt riktning.

Jag gillar den här spiralen och min önskan är att den ska fortsätta och fortsätta.

Nyårsdagen 2017

Det är stilla ute precis som jag vill ha det. På sommaren kan jag tycka om svalkande vindar men annars föredrar jag vindstilla.

Förundrad upptäckte jag att min första promenad 2017 var  vacker, enkel och lite trolsk. Promenadslingan var perfekt och jag kommer gå den igen. Jag lät mina tankar vandra fritt och jag hamnade på en massa vackra ställen. Eftersom jag sakta börjat be böner igen så låter jag hela promenaden få bli en önskan om 2017.

Jag känner av de mörka vindarna och blir rädd en stund. Hur kommer framtiden bli? Jag har sett saker jag inte inte alls blir glad av och undrar hur man skapar det man vill ha. Det får bli att vandra i tillit på något vis och försöka behålla balansen. Kanske släppa taget och skaka av sig.

Nyårsafton blev bra. God mat, fint sällskap och några insikter. Det enda jag oroade mig för var hur jag skulle kunna sova med allt pangande utanför men det löste sig. Kanske blir det här ett år där oönskade ljud inte kommer plåga mig lika mycket som tidigare. Att bli mer tålig skulle vara toppen.

 

Världen brinner, eller?

Jag har alltid velat rädda hela världen. Förmodligen också något jag fick med mig från miljön jag växte upp i. Men också för att jag tycker det är så jobbigt att lida. Jag är inte en sådan som njuter av det. Visserligen börjar jag sakta men säkert förstå varför folk frivilligt hoppar i kallbad när de är på spa. Själv går jag max i till knäna och en varm pool måste finnas väldigt nära efter det. Skulle någon skvätta kallvatten på mig för att den personen tycker det är kul så tar det lång tid innan jag litar på den personen igen och jag kommer förmodligen hålla en distans resten av livet.

Det var inte jätteenkelt men lite enklare att försöka vara med och rädda världen när man hade en mäktig Gud i ryggen. Ibland kändes det som att jag kunde gå över berg men det blev aldrig allvar av det där. Jag blev aldrig evangelist utan jag blev gravid istället.

Nu hoppar jag över en massa steg här men det poppar upp ett roligt minne! Jag satt på en träff med sekulära humanister där en av deltagarna gjorde sig lite lustig över att det fortfarande skedde en massa jungfrufödslar runt om i världen. Han berättade att det fanns kvinnor som med bestämdhet hävdade att de inte haft sex med någon fast de var gravida. Jag blev helt full i skratt och berättade för honom hur sådan saker kunde berättas med full övertygelse. Total förnekelse kallas det och så berättade jag för honom om den lustiga historien när jag försökte förklara för min läkare att vi inte behövde ta något graviditetstest. Jag tittade på henne som bara en kränkt människa kan göra och förklarade att jag inte ägnade mig åt sånt som folk blir gravida av. Jag var helt säker på att jag hade struma och ville bara få det bekräftat. Ganska stor chock följde när läkaren ringde till mig på eftermiddagen och förklarade att jag faktiskt var gravid. Chocken satt i länge men det går rätt bra för det där barnet nu. Vi tog oss igenom det hela med nöd och näppe!

Ja så dumt. Tänk om jag bara struntat i det där med att försöka rädda världen och ägnat mig åt att njuta av att vara mamma. Sanningen är att jag visste inte hur man gjorde. Jag ville så gärna och var avundsjuk på alla som kunde. Själv oroade jag mig så mycket för hur jag och mina barn skulle få det i framtiden att det fanns inte tid över att njuta av livet särskilt mycket. Jag bara funderade på hur jag skulle lösa allt. Världen brinner och ingen förstår, så kände jag. Sedan var det ju alla vardagsbestyr som skulle lösas också. Barnen skulle ha med sig gympakläder och sånt till skolan ni vet. Jag tappade min tro på Gud men jag börjar få ny styrka genom andra människor. Det gör att jag ibland har börjat orka dra mitt strå till stacken samtidigt som jag njuter av att vara mamma.

 

Ett bättre liv

Det trodde jag aldrig skulle ske, två inlägg på en dag! Än har jag inte tröttnat på min blogg. Den känns levande för mig.

Idag har jag farit mellan ett ganska brett känsloregister. Jag är lite sådan, tur man lärt sig hantera det. Det kommer aldrig ta slut känns det som, jag kommer aldrig helt sluta vara rädd.

Det gör inget, det är så korta stunder nuförtiden. Förra hösten när jag var sjuk i subakut sköldkörtelinflammation skickade min läkare på vårdcentralen mig till en psykolog på hörselhabiliteringen för att hjälpa mig få ordning på min plågsamma ljudkänslighet. Där fick jag träffa en fantastiskt tålmodig människa som försökte övertyga mig om att jag visst skulle kunna gå och handla i Jönköping centrum igen utan att fräsa åt butikspersonal. Det hade hänt några gånger för mycket och det finns en affär jag ännu inte vågar gå tillbaka till. Tänk om de känner igen mig! Är det något som kan få mig ur balans så är det musik i offentliga miljöer. Musik överhuvudtaget men har jag inte valt den själv så gillar jag oftast inte musik. Allt trevligt trillar ur min kropp och kvar finns bara en otrevlig sammanbiten sur tant. Idag har det blivit lite bättre! Sammanbiten men inte fullt så otrevlig. Psykologen gjorde ett bra jobb och mitt liv enklare.

Denna tålmodiga människa förklarade för mig att jag förmodligen alltid skulle vara rädd för att hamna i helvetet. När jag gråtande frågade honom varför så svarade han så milt med ett lugn bara en trygg människa äger, att det var vad jag fick här i livet. Så enkelt, jag ler alltid när jag tänker på den där stunden. Det var vad jag fick, rädsla för helvetet, och konstigare än så är det inte. Det finns de människor som har det värre. Idag kommer rädslan så korta stunder så det märks knappt men den kommer med jämna mellanrum.

Läkaren på vårdcentralen hade också ett tålamod av guld. Nej Ylva, du är inte på väg att bli manisk, man kan bli lite stissig av kortison. Nej Ylva, Du är inte deprimerad på samma sätt som förut, det är din sköldkörtel som beter sig konstigt just nu.

Jag var sjukskriven i 5 månader och mådde riktigt dåligt. Ändå kunde jag gråta av glädje när jag kände knölarna på min sköldkörtel. Det fanns en fysisk förklaring till att jag mådde som jag gjorde. Det var  så skönt att förstå varför jag inte orkade någonting, en knäpp sköldkörtel kan göra så med en människa. När jag var sjuk i min psykiska sjukdom förstod jag ingenting och ingen annan heller.

Den tålmodiga läkaren skickade mig till en KBT-terapeut också. Hon skickade mig lite överallt för att hjälpa mig hantera min rädsla att hamna i skov i min bipolära sjukdom. Hon var inte alls lika rädd som jag att detta skulle hända. Hennes lugn och tro på mig smittade. Jag blev ännu tryggare i att min väg var hållbar. Detta var bara ett bakslag. Jag var livrädd att läkarnas profetior skulle slå in.

Min bipolära sjukdom. Jag har aldrig helt accepterat den. Den var så hemsk att jag vägrade ha den. I mina journaler kan jag läsa att läkaren inte var helt nöjd med min sjukdomsinsikt. I all välmening men ändå irriterade så fick jag hela tiden höra att jag alltid behövde äta min medicin för att inte få skov i framtiden. Ett skov kunde överraska mig närsomhelst! Sista gången jag var på öppenvården i psykiatrin, för ca 6 år sedan, fick jag en blick från min läkare jag aldrig kommer glömma. Den skrämde mig och jag förstod allvaret. Men jag hade bestämd mig, jag skulle prova min egen medicin för jag ville må bra utan biverkningar. Jag hade fått smaka på att må bra och nu tänkte jag utforska om det var hållbart.

Att vara frisk har blivit ett heltids jobb för mig. Jag kan inte glömma helt eller bara leva på utan en medveten tanke. Jag får väga det ena mot det andra hela tiden men det är det värt. Jag älskar mitt nya liv och vill bara ha ett annat om det blir bättre.

 

Hologrammet

Trots allt jobbigt som hänt så har 2016 varit ett av mina bästa år. Allt har blivit klarare, jag ser en ljus framtid. Jag låter bli, det har aldrig hjälpt mig, att tänka lite djupare tankar. Det är så skönt att slippa fundera på vad det är för mening med allt och rädslan för att straffas om du inte kommer på. Jag trillade ner i djupet, det finns inget där att hämta. Förutom den vetskapen då.

Det finns ingen tvekan om vad min psykiska ohälsa handlat om. Jag har vetat nästan hela tiden. Det jag inte förstått är varför det varit så svårt att bryta sig loss. Jag har varit rädd  att jag och mina barn ska hamna i helvetet och svårare en så är det inte att förklara.

Jag växte upp i en miljö med tydliga, konstiga gränser. Det var en väv av människors rädslor och vilja att skydda som byggde en osynlig men effektiv mur. Innanför kände jag mig till viss del trygg och jag trodde på alla sagor som berättades men det kändes inte som jag hörde hemma. Jag kämpade för att passa in och det tog massor av kraft. Jag upplevde inte att jag passade in nån annanstans heller så jag stannade kvar utan att ifrågasätta.

Det pratades inte alltid öppet, ibland men inte ofta, om vad det var vi skulle skyddas från men att det var något hemskt fanns det ingen tvekan om. Alltihop var klätt i en skrud av glädje som på något sätt skulle ta bort det hemska man helst inte pratade om. Glädjen piskades upp med hjälp av suggestiv lovsång och vittnesbörd från människor som känt att de hittat den absoluta sanningen. Det var övertygande, det fanns ingen anledning att ifrågasätta något. Jag har än idag inte stött på så övertygande människor, bara hört talas om liknande. Jag har inga som helst svårigheter att förstå varför människor gör konstiga saker i Guds namn. Inga svårigheter alls, jag förstår precis hur det fungerar. Hur man stoppar dessa människor när de skadar andra vet jag däremot inte. Ingen aning faktiskt. Det enda jag kan komma på som kanske skulle fungera är att upplysa men hur når man fram där det behövs? Religion blandat med maktlystna människor och rädsla kan få förödande konsekvenser.

Vuxna människor som många av dom var framgångsrika, vem var jag att ens fundera på om det de sa var sant eller inte? Deras glädje och övertygelse såg äkta ut. Varför kunde inte jag känna den där glädjen de hade? Varför hade jag den där gnagande tanken att det var något som inte stämde? Det var såklart djävulen som frestade mig och honom skulle jag inte lyssna på. Jag försökte vila i Jesus men det gick inte så bra. Jag skämdes och kände mig misslyckad men  fortsatte att ropa efter hans hjälp. Kanske bad jag fel eller gjorde något fel?

När jag tillslut lämnade, inte för att jag egentligen ville utan för att jag kände mig tvingad och bara hade fått nog, så fick jag med mig den vävda muren. Som ett hologram fick jag med mig en krona. Det var exakt samma mur som jag växt upp innanför men nu fanns den runt mitt huvud, osynlig men styrde varje steg jag tog. Jag lämnade miljön och det var en befrielse men alla rädslor fick jag med mig. Invävda, inte bara i kronan utan förmodligen i hela mig. Så olustigt.

Glädjen fick jag inte med mig. Jag bar bara mina krona och den var tung. Jag visste inte ens då att  det var så, kanske hade jag bara slängt av den då? Kastat tillbaka den innanför muren där den hörde hemma. Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut då.

Viljan att skydda tog jag också med mig. När jag sett mörkret så ville jag inte att någon annan skulle se det. Jag ville inte ta ifrån någon hens tro som skyddade från sådant mörker. Därför har jag varit försiktig med att prata om mina upplevelser. Jag kan också vara övertygande och många gånger har jag inte velat dela med mig av det jag sett. Vad som helst som skyddar en människa från sådant mörker säger jag ja och amen till så länge det inte skadar någon annan.

Verkligheten

Att hitta rätt tema för att bloggen ska bli lika tjusig på en mobiltelefon som i min dator får bli ett framtida projekt. Om du sitter vid en dator nu så kan du se att jag har en beskrivning av bloggen under bloggnamnet. En blogg om psykisk ohälsa, återhämtning och annat som vill fram. Du kan även se en gul inramning. Den behöver du fantisera fram om du läser föregående blogginlägg på en mobiltelefon. Det kommer nog dröja ett tag innan det blir mer design än så. Herregud, jag blir alldeles svettig av det här bloggandet.

Jag kan känna mig lite stressad över att jag har en blogg där jag ska skriva om min psykiska ohälsa och sedan förklara hur jag blev frisk. För att om möjligt vara nån annan till hjälp. Det är en historia jag gärna berättar men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man berättar om saker man inte vet exakt hur dom hände.  Jag känner mig lite låst och tappar intresset.

Jag vet verkligen inte hur man gör. Jag vet inte hur man hjälper någon som mådde så dåligt som jag gjorde när det var som värst.

Ibland ångrar jag att jag gav det där löftet till mig själv. Tanken bara kom när jag satt där i bubblan. Själv var jag stel i chock, det var ingen som hade berättat för mig att det fanns sådana bubblor, inte medans man fortfarande levde iallafall. Men tanken var klar och tydlig, om jag någonsin får mår bra och kommer på hur man hjälper andra som mår såhär, då vill jag hitta ett sätt att hjälpa dom. Ett till krav var det sista jag behövde men jag tror inte det var ett krav, det var mer en längtan. Samma stund som tanken var färdigtänkt så kom nästa. Det går inte, det går inte hjälpa sådana. Då kändes det som en absolut sanning.

Jag tror det är en blandning av att jag längtar efter mer, en bättre värld, och att uppfylla ett löfte till mig själv som har gjort att jag ändå försöker mig på att hitta lite fler svar och lösningar. Det, och rädslan att själv hamna där igen.  Kanske mer det när jag tänker efter. Ibland känner jag till  och med  stråk av livräddhet. Meningen jag precis skrev gör mig alldeles kallsvettig och jag frågar mig själv, vad håller du på med? Ska det inte räcka nån gång Ylva? Kan du inte bara må bra nu och vara nöjd med det?

Det fungerar tydligen inte så. Mycket vill tydligen ha mer och det får väl vara ok då.

Det tog ett tag innan jag förstod att jag var utanför bubblan. Detta måste ha skett utan min vetskap för jag kommer inte ihåg hur det gick till.  Jag var  inte i helvetet längre utan i verkligheten. Den vara inte alls vacker men jag visste nu att det kommer inte någon och räddar mig. Det här måste jag göra själv, jag måste själv komma på hur man lever i verkligheten utan en Gud att luta mig mot när det blåser snårvind. Gudar hade visat sig vara avlägsna och till ingen hjälp alls. Till en början var jag tvungen att kapitulera. Jag var tvungen att att börja äta den medicin läkarna sagt att jag förmodligen skulle behöva  resten av mitt liv. Varje dos var svår att svälja, jag ville inte, biverkningarna var så svåra men just nu fanns inga andra alternativ. Jag började sakta och motvilligt acceptera att det var såhär mitt liv skulle se ut. Jag släppte drömmen om att få må bra och ägnade mig åt dagarna som kom istället.

Jag vet inte hur man gör men ändå har det hänt. Inte bara mig utan flera. Jag har förstått de senaste åren att jag inte varit ensam om att vara på riktigt mörka ställen. Då kände jag mig ensammast i världen. Att jag har sett andra vandra ut på andra sidan, friska och välmående, gör att jag känner hopp. Jag behöver inte låta rädslan för att hamna i helvetet styra varje steg jag tar. Rädslan smyger sig fortfarande på ibland men idag vet att jag kan släppa den, den förmågan hade jag inte förr. Jag vet idag att det inte behöver vara för evigt och det räcker för att jag ska få ett leende på läpparna.

 

 

 

 

 

Skräckblandad förtjusning

Jag är överförtjust i min nya blogg. Superstolt över den gula inramningen som matchar titeln så fint. Jag känner mig nöjd och glad när jag beskådar det hela och tankar på en korkek börjar växa inom mig. Det känns färdigt på nåt sätt och nu kan jag lägga mig och vila och bara njuta. Att skutta runt som dom andra kalvarna är verkligen inget som ligger för mig per automatik.

Jag är en sån som lätt skulle kunna flytta in på en spaavdelning och förverkliga mig själv där.  Om någon hade tagit en screenshot på min ”färdiga Blogg” med ett inlägg, 2 kommentarer och gul inramning och rama in det skulle jag betrakta det som ett konstverk. Jag skulle läsa den söta citrontexten och tänka, -oj, vilken söt historia. Sedan skulle jag sjunka ner i ett varmt bad på spaavdelningen, ta en klunk rödvin och vara nöjd med att min lilla tavla hängde på väggen och känna mig självförverkligad.

Just nu ligger jag inte i ett varmt bad med ett vinglas i handen utan är inne på panelen i WordPress där jag ska skriva inlägg, skapa och designa min blogg. Om det inte var jag som skrev det här inlägget utan bara läste det skulle jag undra, vad menar hon med panelen? Vad är det för nåt? Nån skulle få förklara det för mig och jag skulle tappa intresse ganska fort och vilja prata om något annat. Jag vet inte om ni har skapat en blogg på WordPress någon gång, eller hur ni känt er då men kan du tänka dig in i situationen av att stå i ett horisontellt, kallt piskregn? Ungefär som det känns, så känner jag mig när jag är inne på panelen i WordPress.

Det finns en man som påstår att han vet hur han ska få vanligt folk att förstå WordPress. Eller som han själv uttrycker det……”WordPress för vanligt fölk, helt enkelt”. Jag har satt min tilltro till honom. Jag vet att han är pedagogisk för jag har pratat med honom. Jag behöver en pedagog, så nån form av hopp känner jag här. Jag har bara vågat titta lite på framsidan av hans sida.

Det ska bli spännande att se om jag är som vanligt folk. Om jag ska bli lite allvarlig så är det så, att det är det enda jag velat bli. Jag har velat bli som alla andra. En sådan som orkar gå till jobbet, ta hand om sina barn och njuta mer än att lida av livet.  Kanske har jag fördomar men det är min bild av vanligt folk iallafall. De senaste 7 åren har jag fått uppleva detta fantastiska men ibland känns det fortfarande skört. Och precis som innan de 7 bra åren så bjuder livet fortfarande på otrevligheter. Ibland klumpar otrevligheterna ihop sig och så kommer den där meningen. Nä, nu orkar jag inte mer, VARFÖR?? Jag släpper den tanken så fort jag kommer på att man kan för jag har lärt mig att jag inte kommer få några svar som gör mig klokare. När jag släppt tanken så kommer det alltid en ny. En ny tanke som får mig orka denna dagen med.

Helt enkelt kommer det inte bli. Jag har min prioriteringslista. Jobbet och barnen först, sedan som god trea, att njuta lite av livet. Jag har inte haft nån klar bild av vad jag vill med bloggen, bara att jag vill. Men om jag letar lite i mina tankar som rört sig i huvudet så handlar det om att jag vill förstå bättre vad som hänt och dela med mig till andra så att mina resa kanske kan vara nån annan till hjälp. En möjlighet att få lära känna mig själv lite mer, jag har upptäckt att man kan göra det när man skriver. Hur kunde bli som det blev? Vad var det där hemska som hände? Och hur kom jag ur det? Några svar har jag redan fått men jag är nyfiken på mer.

 

 

 

Fastnat i en tanke

Efter att ha fastnat i en tanke jag inte längre kommer ihåg så står jag nu och jonglerar med citroner. Jag visste inte ens att jag kunde! Jag som alltid sagt högt att jag inte har något bollsinne. Det har jag! Vid 42 års ålder så upptäckte jag nyss detta av en slump.

Jag kan inte sluta jonglera, för det är så kul, jag börjar se bilder av mig själv som cirkusartist. Kanske kommer andra precis som jag att bli imponerade och ropa wow när dom ser mig jonglera. Jag förstår att dom kommer vilja se mer och det ska nog inte vara omöjligt att ge dom det. Om detta jonglerande bara hände av en slump då kanske kan jag lära mig jonglera åt andra hållet och på fler sätt??

Efter att de två citronerna flygit runt i hela köket, dunsat i både här och där så har de till slut hamnat i en kontrollerad rörelse så det nästan ser ut som att de flyger av sig själva. Det gör dom inte, det  är  jag som precis har lärt mig att få citroner att flyga så här vackert. Åt andra hållet! Lyckan vet inga gränser och just nu håller den på att skapa en ny karriär åt mig. Tanken som kan det där med att begränsa sätter stopp för den dröm som lyckan drog igång och för mig varsamt tillbaka till verkligheten. Ungefär som en god förälder som nyss hittat sitt bortsprungna barn och leder det tillbaka till trygghet.

Tänk om jag upptäckte att jag hade denna förmågan för längesedan. Då hade jag varit cirkusartist idag. Jag hade trollbundit publiken med mina citroner och säkert fått anställning i den där cirkusen som trollband mig gång. Dom reser runt i hela världen och trollbinder folk på plats efter plats.

Vilken tur att jag fastnade i tanken. Annars hade jag aldrig upptäckt att jag kan jonglera eller drömt den vackra och roliga drömmen om cirkusen.

Men nu kallar verkligheten på mig. Jag bestämmer mig för att pressa en av citronerna och dricka upp den. Jag gör det i hopp om att förverkliga en annan dröm som jag började drömma för längesedan. Den drömmen känns visserligen avlägsen men ändå mer möjlig att få uppleva än cirkusdrömmen.