Hologrammet

Trots allt jobbigt som hänt så har 2016 varit ett av mina bästa år. Allt har blivit klarare, jag ser en ljus framtid. Jag låter bli, det har aldrig hjälpt mig, att tänka lite djupare tankar. Det är så skönt att slippa fundera på vad det är för mening med allt och rädslan för att straffas om du inte kommer på. Jag trillade ner i djupet, det finns inget där att hämta. Förutom den vetskapen då.

Det finns ingen tvekan om vad min psykiska ohälsa handlat om. Jag har vetat nästan hela tiden. Det jag inte förstått är varför det varit så svårt att bryta sig loss. Jag har varit rädd  att jag och mina barn ska hamna i helvetet och svårare en så är det inte att förklara.

Jag växte upp i en miljö med tydliga, konstiga gränser. Det var en väv av människors rädslor och vilja att skydda som byggde en osynlig men effektiv mur. Innanför kände jag mig till viss del trygg och jag trodde på alla sagor som berättades men det kändes inte som jag hörde hemma. Jag kämpade för att passa in och det tog massor av kraft. Jag upplevde inte att jag passade in nån annanstans heller så jag stannade kvar utan att ifrågasätta.

Det pratades inte alltid öppet, ibland men inte ofta, om vad det var vi skulle skyddas från men att det var något hemskt fanns det ingen tvekan om. Alltihop var klätt i en skrud av glädje som på något sätt skulle ta bort det hemska man helst inte pratade om. Glädjen piskades upp med hjälp av suggestiv lovsång och vittnesbörd från människor som känt att de hittat den absoluta sanningen. Det var övertygande, det fanns ingen anledning att ifrågasätta något. Jag har än idag inte stött på så övertygande människor, bara hört talas om liknande. Jag har inga som helst svårigheter att förstå varför människor gör konstiga saker i Guds namn. Inga svårigheter alls, jag förstår precis hur det fungerar. Hur man stoppar dessa människor när de skadar andra vet jag däremot inte. Ingen aning faktiskt. Det enda jag kan komma på som kanske skulle fungera är att upplysa men hur når man fram där det behövs? Religion blandat med maktlystna människor och rädsla kan få förödande konsekvenser.

Vuxna människor som många av dom var framgångsrika, vem var jag att ens fundera på om det de sa var sant eller inte? Deras glädje och övertygelse såg äkta ut. Varför kunde inte jag känna den där glädjen de hade? Varför hade jag den där gnagande tanken att det var något som inte stämde? Det var såklart djävulen som frestade mig och honom skulle jag inte lyssna på. Jag försökte vila i Jesus men det gick inte så bra. Jag skämdes och kände mig misslyckad men  fortsatte att ropa efter hans hjälp. Kanske bad jag fel eller gjorde något fel?

När jag tillslut lämnade, inte för att jag egentligen ville utan för att jag kände mig tvingad och bara hade fått nog, så fick jag med mig den vävda muren. Som ett hologram fick jag med mig en krona. Det var exakt samma mur som jag växt upp innanför men nu fanns den runt mitt huvud, osynlig men styrde varje steg jag tog. Jag lämnade miljön och det var en befrielse men alla rädslor fick jag med mig. Invävda, inte bara i kronan utan förmodligen i hela mig. Så olustigt.

Glädjen fick jag inte med mig. Jag bar bara mina krona och den var tung. Jag visste inte ens då att  det var så, kanske hade jag bara slängt av den då? Kastat tillbaka den innanför muren där den hörde hemma. Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut då.

Viljan att skydda tog jag också med mig. När jag sett mörkret så ville jag inte att någon annan skulle se det. Jag ville inte ta ifrån någon hens tro som skyddade från sådant mörker. Därför har jag varit försiktig med att prata om mina upplevelser. Jag kan också vara övertygande och många gånger har jag inte velat dela med mig av det jag sett. Vad som helst som skyddar en människa från sådant mörker säger jag ja och amen till så länge det inte skadar någon annan.

Författare: Ylvakristina

nlevl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *