Ett bättre liv

Det trodde jag aldrig skulle ske, två inlägg på en dag! Än har jag inte tröttnat på min blogg. Den känns levande för mig.

Idag har jag farit mellan ett ganska brett känsloregister. Jag är lite sådan, tur man lärt sig hantera det. Det kommer aldrig ta slut känns det som, jag kommer aldrig helt sluta vara rädd.

Det gör inget, det är så korta stunder nuförtiden. Förra hösten när jag var sjuk i subakut sköldkörtelinflammation skickade min läkare på vårdcentralen mig till en psykolog på hörselhabiliteringen för att hjälpa mig få ordning på min plågsamma ljudkänslighet. Där fick jag träffa en fantastiskt tålmodig människa som försökte övertyga mig om att jag visst skulle kunna gå och handla i Jönköping centrum igen utan att fräsa åt butikspersonal. Det hade hänt några gånger för mycket och det finns en affär jag ännu inte vågar gå tillbaka till. Tänk om de känner igen mig! Är det något som kan få mig ur balans så är det musik i offentliga miljöer. Musik överhuvudtaget men har jag inte valt den själv så gillar jag oftast inte musik. Allt trevligt trillar ur min kropp och kvar finns bara en otrevlig sammanbiten sur tant. Idag har det blivit lite bättre! Sammanbiten men inte fullt så otrevlig. Psykologen gjorde ett bra jobb och mitt liv enklare.

Denna tålmodiga människa förklarade för mig att jag förmodligen alltid skulle vara rädd för att hamna i helvetet. När jag gråtande frågade honom varför så svarade han så milt med ett lugn bara en trygg människa äger, att det var vad jag fick här i livet. Så enkelt, jag ler alltid när jag tänker på den där stunden. Det var vad jag fick, rädsla för helvetet, och konstigare än så är det inte. Det finns de människor som har det värre. Idag kommer rädslan så korta stunder så det märks knappt men den kommer med jämna mellanrum.

Läkaren på vårdcentralen hade också ett tålamod av guld. Nej Ylva, du är inte på väg att bli manisk, man kan bli lite stissig av kortison. Nej Ylva, Du är inte deprimerad på samma sätt som förut, det är din sköldkörtel som beter sig konstigt just nu.

Jag var sjukskriven i 5 månader och mådde riktigt dåligt. Ändå kunde jag gråta av glädje när jag kände knölarna på min sköldkörtel. Det fanns en fysisk förklaring till att jag mådde som jag gjorde. Det var  så skönt att förstå varför jag inte orkade någonting, en knäpp sköldkörtel kan göra så med en människa. När jag var sjuk i min psykiska sjukdom förstod jag ingenting och ingen annan heller.

Den tålmodiga läkaren skickade mig till en KBT-terapeut också. Hon skickade mig lite överallt för att hjälpa mig hantera min rädsla att hamna i skov i min bipolära sjukdom. Hon var inte alls lika rädd som jag att detta skulle hända. Hennes lugn och tro på mig smittade. Jag blev ännu tryggare i att min väg var hållbar. Detta var bara ett bakslag. Jag var livrädd att läkarnas profetior skulle slå in.

Min bipolära sjukdom. Jag har aldrig helt accepterat den. Den var så hemsk att jag vägrade ha den. I mina journaler kan jag läsa att läkaren inte var helt nöjd med min sjukdomsinsikt. I all välmening men ändå irriterade så fick jag hela tiden höra att jag alltid behövde äta min medicin för att inte få skov i framtiden. Ett skov kunde överraska mig närsomhelst! Sista gången jag var på öppenvården i psykiatrin, för ca 6 år sedan, fick jag en blick från min läkare jag aldrig kommer glömma. Den skrämde mig och jag förstod allvaret. Men jag hade bestämd mig, jag skulle prova min egen medicin för jag ville må bra utan biverkningar. Jag hade fått smaka på att må bra och nu tänkte jag utforska om det var hållbart.

Att vara frisk har blivit ett heltids jobb för mig. Jag kan inte glömma helt eller bara leva på utan en medveten tanke. Jag får väga det ena mot det andra hela tiden men det är det värt. Jag älskar mitt nya liv och vill bara ha ett annat om det blir bättre.

 

Författare: Ylvakristina

nlevl

1 reaktion till “Ett bättre liv”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *