Hologrammet

Trots allt jobbigt som hänt så har 2016 varit ett av mina bästa år. Allt har blivit klarare, jag ser en ljus framtid. Jag låter bli, det har aldrig hjälpt mig, att tänka lite djupare tankar. Det är så skönt att slippa fundera på vad det är för mening med allt och rädslan för att straffas om du inte kommer på. Jag trillade ner i djupet, det finns inget där att hämta. Förutom den vetskapen då.

Det finns ingen tvekan om vad min psykiska ohälsa handlat om. Jag har vetat nästan hela tiden. Det jag inte förstått är varför det varit så svårt att bryta sig loss. Jag har varit rädd  att jag och mina barn ska hamna i helvetet och svårare en så är det inte att förklara.

Jag växte upp i en miljö med tydliga, konstiga gränser. Det var en väv av människors rädslor och vilja att skydda som byggde en osynlig men effektiv mur. Innanför kände jag mig till viss del trygg och jag trodde på alla sagor som berättades men det kändes inte som jag hörde hemma. Jag kämpade för att passa in och det tog massor av kraft. Jag upplevde inte att jag passade in nån annanstans heller så jag stannade kvar utan att ifrågasätta.

Det pratades inte alltid öppet, ibland men inte ofta, om vad det var vi skulle skyddas från men att det var något hemskt fanns det ingen tvekan om. Alltihop var klätt i en skrud av glädje som på något sätt skulle ta bort det hemska man helst inte pratade om. Glädjen piskades upp med hjälp av suggestiv lovsång och vittnesbörd från människor som känt att de hittat den absoluta sanningen. Det var övertygande, det fanns ingen anledning att ifrågasätta något. Jag har än idag inte stött på så övertygande människor, bara hört talas om liknande. Jag har inga som helst svårigheter att förstå varför människor gör konstiga saker i Guds namn. Inga svårigheter alls, jag förstår precis hur det fungerar. Hur man stoppar dessa människor när de skadar andra vet jag däremot inte. Ingen aning faktiskt. Det enda jag kan komma på som kanske skulle fungera är att upplysa men hur når man fram där det behövs? Religion blandat med maktlystna människor och rädsla kan få förödande konsekvenser.

Vuxna människor som många av dom var framgångsrika, vem var jag att ens fundera på om det de sa var sant eller inte? Deras glädje och övertygelse såg äkta ut. Varför kunde inte jag känna den där glädjen de hade? Varför hade jag den där gnagande tanken att det var något som inte stämde? Det var såklart djävulen som frestade mig och honom skulle jag inte lyssna på. Jag försökte vila i Jesus men det gick inte så bra. Jag skämdes och kände mig misslyckad men  fortsatte att ropa efter hans hjälp. Kanske bad jag fel eller gjorde något fel?

När jag tillslut lämnade, inte för att jag egentligen ville utan för att jag kände mig tvingad och bara hade fått nog, så fick jag med mig den vävda muren. Som ett hologram fick jag med mig en krona. Det var exakt samma mur som jag växt upp innanför men nu fanns den runt mitt huvud, osynlig men styrde varje steg jag tog. Jag lämnade miljön och det var en befrielse men alla rädslor fick jag med mig. Invävda, inte bara i kronan utan förmodligen i hela mig. Så olustigt.

Glädjen fick jag inte med mig. Jag bar bara mina krona och den var tung. Jag visste inte ens då att  det var så, kanske hade jag bara slängt av den då? Kastat tillbaka den innanför muren där den hörde hemma. Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut då.

Viljan att skydda tog jag också med mig. När jag sett mörkret så ville jag inte att någon annan skulle se det. Jag ville inte ta ifrån någon hens tro som skyddade från sådant mörker. Därför har jag varit försiktig med att prata om mina upplevelser. Jag kan också vara övertygande och många gånger har jag inte velat dela med mig av det jag sett. Vad som helst som skyddar en människa från sådant mörker säger jag ja och amen till så länge det inte skadar någon annan.

Verkligheten

Att hitta rätt tema för att bloggen ska bli lika tjusig på en mobiltelefon som i min dator får bli ett framtida projekt. Om du sitter vid en dator nu så kan du se att jag har en beskrivning av bloggen under bloggnamnet. En blogg om psykisk ohälsa, återhämtning och annat som vill fram. Du kan även se en gul inramning. Den behöver du fantisera fram om du läser föregående blogginlägg på en mobiltelefon. Det kommer nog dröja ett tag innan det blir mer design än så. Herregud, jag blir alldeles svettig av det här bloggandet.

Jag kan känna mig lite stressad över att jag har en blogg där jag ska skriva om min psykiska ohälsa och sedan förklara hur jag blev frisk. För att om möjligt vara nån annan till hjälp. Det är en historia jag gärna berättar men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man berättar om saker man inte vet exakt hur dom hände.  Jag känner mig lite låst och tappar intresset.

Jag vet verkligen inte hur man gör. Jag vet inte hur man hjälper någon som mådde så dåligt som jag gjorde när det var som värst.

Ibland ångrar jag att jag gav det där löftet till mig själv. Tanken bara kom när jag satt där i bubblan. Själv var jag stel i chock, det var ingen som hade berättat för mig att det fanns sådana bubblor, inte medans man fortfarande levde iallafall. Men tanken var klar och tydlig, om jag någonsin får mår bra och kommer på hur man hjälper andra som mår såhär, då vill jag hitta ett sätt att hjälpa dom. Ett till krav var det sista jag behövde men jag tror inte det var ett krav, det var mer en längtan. Samma stund som tanken var färdigtänkt så kom nästa. Det går inte, det går inte hjälpa sådana. Då kändes det som en absolut sanning.

Jag tror det är en blandning av att jag längtar efter mer, en bättre värld, och att uppfylla ett löfte till mig själv som har gjort att jag ändå försöker mig på att hitta lite fler svar och lösningar. Det, och rädslan att själv hamna där igen.  Kanske mer det när jag tänker efter. Ibland känner jag till  och med  stråk av livräddhet. Meningen jag precis skrev gör mig alldeles kallsvettig och jag frågar mig själv, vad håller du på med? Ska det inte räcka nån gång Ylva? Kan du inte bara må bra nu och vara nöjd med det?

Det fungerar tydligen inte så. Mycket vill tydligen ha mer och det får väl vara ok då.

Det tog ett tag innan jag förstod att jag var utanför bubblan. Detta måste ha skett utan min vetskap för jag kommer inte ihåg hur det gick till.  Jag var  inte i helvetet längre utan i verkligheten. Den vara inte alls vacker men jag visste nu att det kommer inte någon och räddar mig. Det här måste jag göra själv, jag måste själv komma på hur man lever i verkligheten utan en Gud att luta mig mot när det blåser snårvind. Gudar hade visat sig vara avlägsna och till ingen hjälp alls. Till en början var jag tvungen att kapitulera. Jag var tvungen att att börja äta den medicin läkarna sagt att jag förmodligen skulle behöva  resten av mitt liv. Varje dos var svår att svälja, jag ville inte, biverkningarna var så svåra men just nu fanns inga andra alternativ. Jag började sakta och motvilligt acceptera att det var såhär mitt liv skulle se ut. Jag släppte drömmen om att få må bra och ägnade mig åt dagarna som kom istället.

Jag vet inte hur man gör men ändå har det hänt. Inte bara mig utan flera. Jag har förstått de senaste åren att jag inte varit ensam om att vara på riktigt mörka ställen. Då kände jag mig ensammast i världen. Att jag har sett andra vandra ut på andra sidan, friska och välmående, gör att jag känner hopp. Jag behöver inte låta rädslan för att hamna i helvetet styra varje steg jag tar. Rädslan smyger sig fortfarande på ibland men idag vet att jag kan släppa den, den förmågan hade jag inte förr. Jag vet idag att det inte behöver vara för evigt och det räcker för att jag ska få ett leende på läpparna.

 

 

 

 

 

Skräckblandad förtjusning

Jag är överförtjust i min nya blogg. Superstolt över den gula inramningen som matchar titeln så fint. Jag känner mig nöjd och glad när jag beskådar det hela och tankar på en korkek börjar växa inom mig. Det känns färdigt på nåt sätt och nu kan jag lägga mig och vila och bara njuta. Att skutta runt som dom andra kalvarna är verkligen inget som ligger för mig per automatik.

Jag är en sån som lätt skulle kunna flytta in på en spaavdelning och förverkliga mig själv där.  Om någon hade tagit en screenshot på min ”färdiga Blogg” med ett inlägg, 2 kommentarer och gul inramning och rama in det skulle jag betrakta det som ett konstverk. Jag skulle läsa den söta citrontexten och tänka, -oj, vilken söt historia. Sedan skulle jag sjunka ner i ett varmt bad på spaavdelningen, ta en klunk rödvin och vara nöjd med att min lilla tavla hängde på väggen och känna mig självförverkligad.

Just nu ligger jag inte i ett varmt bad med ett vinglas i handen utan är inne på panelen i WordPress där jag ska skriva inlägg, skapa och designa min blogg. Om det inte var jag som skrev det här inlägget utan bara läste det skulle jag undra, vad menar hon med panelen? Vad är det för nåt? Nån skulle få förklara det för mig och jag skulle tappa intresse ganska fort och vilja prata om något annat. Jag vet inte om ni har skapat en blogg på WordPress någon gång, eller hur ni känt er då men kan du tänka dig in i situationen av att stå i ett horisontellt, kallt piskregn? Ungefär som det känns, så känner jag mig när jag är inne på panelen i WordPress.

Det finns en man som påstår att han vet hur han ska få vanligt folk att förstå WordPress. Eller som han själv uttrycker det……”WordPress för vanligt fölk, helt enkelt”. Jag har satt min tilltro till honom. Jag vet att han är pedagogisk för jag har pratat med honom. Jag behöver en pedagog, så nån form av hopp känner jag här. Jag har bara vågat titta lite på framsidan av hans sida.

Det ska bli spännande att se om jag är som vanligt folk. Om jag ska bli lite allvarlig så är det så, att det är det enda jag velat bli. Jag har velat bli som alla andra. En sådan som orkar gå till jobbet, ta hand om sina barn och njuta mer än att lida av livet.  Kanske har jag fördomar men det är min bild av vanligt folk iallafall. De senaste 7 åren har jag fått uppleva detta fantastiska men ibland känns det fortfarande skört. Och precis som innan de 7 bra åren så bjuder livet fortfarande på otrevligheter. Ibland klumpar otrevligheterna ihop sig och så kommer den där meningen. Nä, nu orkar jag inte mer, VARFÖR?? Jag släpper den tanken så fort jag kommer på att man kan för jag har lärt mig att jag inte kommer få några svar som gör mig klokare. När jag släppt tanken så kommer det alltid en ny. En ny tanke som får mig orka denna dagen med.

Helt enkelt kommer det inte bli. Jag har min prioriteringslista. Jobbet och barnen först, sedan som god trea, att njuta lite av livet. Jag har inte haft nån klar bild av vad jag vill med bloggen, bara att jag vill. Men om jag letar lite i mina tankar som rört sig i huvudet så handlar det om att jag vill förstå bättre vad som hänt och dela med mig till andra så att mina resa kanske kan vara nån annan till hjälp. En möjlighet att få lära känna mig själv lite mer, jag har upptäckt att man kan göra det när man skriver. Hur kunde bli som det blev? Vad var det där hemska som hände? Och hur kom jag ur det? Några svar har jag redan fått men jag är nyfiken på mer.