Bipolarorwakingup?

Tänkte skriva om Sean Blackwell. Han var den person som fick mig att förstå att jag förmodligen skulle få diagnosen bipolär om jag kom i kontakt med vården. Det var också han som sa att jag förmodligen befann mig i en psykos. Han befann sig i början av sitt arbete. Han hade börjat göra youtubeklipp om bipolär sjukdom och psykoser efter att han läst på massor om dessa tillstånd. Han hade själv haft en psykos några år tidigare som han tillfrisknat från. Jag tog kontakt med honom för jag kände igen mig i allt han beskrev och visade i sina klipp. Jag förstod att mitt tillstånd var allvarligt men jag var livrädd att söka hjälp i vården. Ännu räddare efter att tittat på en del av hans youtubeklipp om hur han såg på vården för psykotiska och bipolära, idag har han en liten annan bild av psykiatriska vården. Inom mig så visste jag att han hade rätt men hur skulle jag göra för att bli frisk? Han bodde i Brasilien och jag och min sambo hade kontakt med honom via mail, han gjorde också personliga youtubeklipp som han vägledde mig i. Hans tålamod var otroligt, han ville verkligen hjälpa mig.

Det var riktigt jobbigt. Jag kände mig så pressad. Ena stunden trodde jag han var Gudasänd, nästa stund var jag helt säker på att han kanske sprang djävulens ärenden. Ibland skrev jag riktigt elaka saker till honom. Då påminde han mig om att det var jag som tagit kontakt med honom. Han ville mig så väl men det var begränsat hur han kunde hjälpa mig. Ibland kändes det som att han var del av en forskningsgrupp som hade gjort experiment på mig sedan jag var barn. Var min sambo också med i den gruppen? Mina föräldrar? Var jag en försökskanin där andra använde mig för att utforska människans medvetande?

Han beskrev för mig att han inte trodde dessa tillstånd enbart var psykiska sjukdomar utan att det kunde vara så att en psykos var en läkningsprocess. En helt naturlig läkningsprocess för människan att läka gamla trauman. Han beskrev också att det var viktigt att låta psykosen få ha sin fulla gång, inte huggas av onaturligt mitt i läkningsarbetet av mediciner för då kan man fastna oläkt. Detta är nästan helt omöjligt i vårt samhälle, det förstår ju vem som helst. Det behövs skyddande miljöer med människor som inte är rädda för att möta människor i psykos och vet vad som händer. Någon som kan vägleda dig utan att själv triggas. Jag och min sambo försökte skapa en skyddande miljö men vi var inte alls redo för att ta hand om det som väntade.

Jag skriver bara ur minnet nu och kan inte återge all hans kunskap. Inte allt jag upplevde heller, det var sådant kaos. Men det viktigaste av allt var att han hela tiden talade om för mig att i grunden så var jag helt frisk och hade förmågan, precis som alla andra, att få må bra. Detta hade jag längtat efter så länge så jag fick så mycket hopp i min kontakt med honom. Samtidigt så gjorde han klart, och jag förstod, att jag var i ett  allvarligt tillstånd som kan skada en människas liv på så många sätt. Jag var rädd, för jag hade börjat tappa kontrollen ordentligt. Han var helt övertygad om att andningsövningar kunde skynda på och förbättra läkningsprocessen men det var riskabelt att göra dessa andningsövningar utan stöd i form av mycket förstående människor. Jag hade min syster och sambo men hur stöttar man någon som ska ännu mer in i sin psykos och man knappt ens vet vad det är för nåt? Min sambo fanns vid min sida men vi var förvirrade på två.

Nog om detta, det slutade iallafall med att jag gjorde andningsövningarna och det var då jag blev akut psykotisk och tillslut blev tvångsinlagd. Jag var livrädd när jag förstod att jag var i ”fiendes händer” och att mitt arbete nu skulle ta stopp. Min besvikelse var stor och jag började känna stort agg mot Sean och orkade inte ha kontakt med honom eller ens tänka på honom. Jag var bara rädd. Nu var jag i vården och där lyckades de sakta men säkert övertyga mig om att jag var kroniskt sjuk och behövde medicin resten av mitt liv. Var det så att jag nu befann mig på den faktiska kliniken där alla experiment skedde på riktigt? Inte blev det bättre av att en medpatient sprang runt med nåt dokument om en ny medicin som hade massa biverkningar. Var det den medicinen jag läst om på någon konspirationssida som kunde ta din själ? Att forskarna skulle lyckas med det nu? På mig? Ordet livrädd är inte ett ord som ens i närheten beskriver hur rädd jag var. Inom mig fanns det ibland lite hopp om att detta inte stämde, det fanns en stämma kvar från Sean som rörde mig ibland. Du är i grunden frisk, du har all förmåga som finns för att må bra på riktigt. Men den rösten blev bara svagare och svagare.

https://www.youtube.com/user/bipolarorwakingup Här finns information om hans arbete. Också videor med en tjej som gjort de andningsövningar som jag gjorde tillsammans med Sean men under mycket mer kontrollerade former. Idag är jag och Sean överens om att det vi gjorde blev inte bra då, jag var också fullt medveten om att jag tog en stor risk men vi hade båda goda intentioner. Idag har han utvecklat sin verksamhet. Jag rekommenderar ingen att göra dessa andningsövningar!! Idag när allt gått väl är jag ändå tacksam för mina erfarenheter men jag blev frisk utan fler andningsövningar.

Han fick rätt tillslut, jag är frisk idag, men jag var tvungen att gå en annan väg en den han och jag försökte gå tillsammans. Just hoppet han gav mig och att han matade mig med att det jag upplevde var helt normalt för en som hade upplevt svåra trauman har varit oerhört viktigt för mig. Det hoppet var ibland det enda jag levde på i mina mörkaste stunder. Idag har jag haft lite kontakt med honom igen. Jag fick dansa hela dansen med psykiatrin och jag upplevde det som mycket otäckt men det fanns inga andra alternativ då. Jag var livrädd på avdelningarna och effekterna jag fick av medicinerna var bara vedervärdiga och inget annat. Jag trodde jag var förlorad men livet tog ju en vändning några år senare.

Ska föröka skriva lite mer om hur jag ser på vården framöver för allt var ju inte negativt men jag visste att det var något som inte stämde i det de sa. Det enda jag hade önskat hade varit lite ödmjukhet. Vi har inte hela sanningen men vi vill hjälpa dig så gott vi kan med det vi vet. Att få höra att jag skulle vara kroniskt sjuk och äta mediciner resten av mitt liv var direkt skadligt för mig och visade sig vara fel.

 

Psykosen

Psykosen. På mitt nästa uppdrag ska jag fokusera på min psykos. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig att jag skulle få uppdrag där jag skulle fokusera på en psykos. Inte heller i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få en psykos. Jag trodde jag var Jesus och sedan visste jag inte vad som var verkligt eller overkligt. En rad händelser ledde fram till den soliga dag där jag en promenad med min hund och fylldes av en energi som bara kunde förklaras med att det förmodligen var jag som var Jesus. Det kändes så då. På den här promenaden fanns det inga bekymmer. Allt var frid. Hade jag mött  någon hade jag förmodligen börjat predika för den personen. Jag mötte ingen. Istället gick jag hem och skrev brev till politiker. Fick en del fina svar.

Jag kommer ihåg bilfärden från vårdcentralen till psykakuten. Detta var någon vecka efter promenaden. Jag hade inte ens nämnt min Jesusupplevelse utan mest pratade om färgkoder i samtalsrummet jag fått komma in i efter att jag fångat tag på en sköterska ute på parkeringen. Hon förstod snabbt att jag behövde träffa en läkare omgående.

Jag hade gått dit för att om möjligt bli sjukskriven ett tag. Jag hade fått en tanke om att jag inte var redo att börja jobba efter min sommarsemester. Om jag fick vara sjukskriven 1 vecka eller 2 så skulle jag nog lösa allt kaos som härjade i mig.

Igen, inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle hamna på psykakuten. Än mindre tvångsintagen. En chock till att genomleva.

Jag kommer ihåg bilresan in och lite i väntrummet. Eller om det var nån av de andra gångerna. Vet inte. Sedan kommer jag ihåg en matbricka efter det minns jag inget från den första inläggningen. Jag är så tacksam att jag blev tvångsinskriven. Jag är så tacksam att jag virrade på vårdcentralens parkering och inte någon annanstans. Vad hade hänt då?

Det finns tillräckligt med hemska minnen från denna tid. Minnen från människors blickar som ser på dig som att du är helt galen. Själv förstår du att något är fel men inte vad.

Jag läser igenom det jag precis skrivit och ordet som snurrar i mig om och om igen är tacksam. Jag är så tacksam att jag får må bra idag och lever ett vanligt liv toppat med sinnesro.

Varje gång min psykos kommer på tal så vet jag att jag måste titta i mina journaler för att få det bekräftat. Har det verkligen hänt? Jag tycker inte om att läsa dem men ibland innan ett uppdrag brukar jag göra det. Det är inte kul att läsa journalanteckningar om mig själv när jag var så skör. Skör var precis vad jag var. Inget skydd fanns kvar och jag blev helt beroende av andra människor för att klara min vardag.

Kanske kommer jag skriva mer om psykoser, jag vet inte.  Allt känns så konstigt men samtidigt som jag är tacksam för min tvångsinskrivning så önskar jag att vården sett annorlunda ut. Jag kände mig inte trygg utan var livrädd därinne på vårdavdelningen. Min paranoia var svår. Kanske var jag mer paranoid en psykotisk för det mesta. Tror det faktiskt, men jag är ingen expert på sådant. Jag är bara expert på min egen upplevelse och den delar jag gärna med mig av.

Min paranoia bestod av bibliska profetior, konspirationsteorier, sömnlöshet, new age teorier, rädslor och en ihoprasad verklighet.

Allt löste sig till slut.

 

Fobier

Jag har otroliga förmågor. En förmåga är konsten att utveckla fobier. Jag har haft massor av fobier som hjälpt till att göra världen där ute till ett minfält.

När jag började äta LCHF för ca 7 år sedan så förstod jag snabbt att det skulle innebära en hel del ägg. Inga problem tänkte jag, det ska gå finfint! Hastigt svepte det förbi en tanke på den lilla vita strängen som finns inbäddad i den annars så oskyldiga äggvitan. Ett snabbt stråk av rys svepte igenom min kropp. Andas, ignorera och bara ät äggen fick jag säga till mig själv med skarp röst.

Det gick ganska bra i början. Jag kunde koka mina ägg, skiva dom och äta upp dom utan större problem. Är äggsträngen kokt och sönderskuren så är den inte lika farlig lyckades jag intala mig själv. Men ett visst obehag kände jag nästan alltid när jag åt ägg. Gör fortfarande. Ibland sitter jag och beklagar mig över hur knäppt det är att ett annars så utmärkt livsmedel måste ha den där onödig strängen och förstöra min matupplevelser.

Jag undvek strängen så gott det gick. Gröpte bort den snabbt och sedan modigt åt upp resten av ägget. Försökte tränga  bort alla tankar om rester från äggsträngen. Men jag visste, det fanns rester där. I varierande grad lyckades jag njuta av äggätande som ju är så gott med kaviar!

Av någon anledning fungerar omelett ganska bra. Har inte ens orkat fundera på genom åren varför. Kanske för att fobier nästa alltid är ologiska? I en omelett känns i alla fall inte strängen lika hotfull. Allra bäst är om jag gör omeletten själv, då försvinner det pyttelilla nästa obetydliga obehag jag kan förnimma om någon annan gjort omeletten. Gör jag den själv mixar jag sönder äggsträngen  med en stavmixer så den inte finns längre. Jag kör ganska länge med mixern. För säkerhets skull.

Jag har varit ganska irriterad på att det just är i omelett som  äggsträng fungerar. Jag vill att saker ska vara smidigt och att koka eller bara steka ett ägg är smidigare och godare än att ta fram mixern och laga till en omelett. IBLAND kan jag också ha lite problem med den svampiga känslan en omelett kan ge.

Ja, och nu skulle jag kunna fortsätta och skriva om hur äggsträngsfobin har spridit sig till hela äggvitan men det skulle bli en så lång text så vi skippar det.

Vilken tur att jag älskar äggula! Den är väldigt näringsrik och jag använder den i en äggdryck jag dricker varje morgon. Jag har helt accepterat hinnan runt äggulan så det har blivit enklare att tillreda drycken.

Nu kanske ni ännu mer förstår lyckan över mitt nya brödrecept. I det vispar man äggvitorna till ett hårt skum där äggsträngen transformeras till en helt ofarliga form som inte sprider något obehag överhuvudtaget.

När jag satt hos en psykolog på hörselhabiliteringen förra hösten och han försökte tala om för mig att lösningen på min ljudkänslighet  var att utsätta mig för ljud jag inte stod ut med så fattade jag tillslut att han hade rätt. Jag förstod tillslut en graf på ett papper som han tålmodigt försökt förklara för mig under mina besök hos honom. Första gången han visade mig den där grafen ryggade jag tillbaka och kände att jag började bli aggressiv. Han tog bort pappret och började fråga lite hur min barndom sett ut istället. Så fort han tagit bort det ondskefulla pappret var allt frid och fröjd igen.

Ser ni mig sitta ensam, stirrande rätt ut i luften, på ett café där de har på meningslös musik i dåliga högtalarna  så är det förmodligen så att jag sitter och utsätter mig i hopp om att ännu mer kunna acceptera min omvärld.

Nu när jag fått en så positiv upplevelse, genom mitt brödbak, av äggvita så tänkte jag att jag skulle börja utsätta mig lite mer för äggsträngen. Titta på den lite längre till att börja med kanske. Kanske kommer jag bara kunna koka ett ägg i framtiden, skiva det och äta en vanlig äggsmörgås utan ryskänsor! På mitt  nya bröd såklart…som jag älskar.

 

Byta tankespår

”Tankar av sig själv kan inte skapa förödelse, de behöver någon som tror på dom” En klok tanke jag precis hörde från Patrik Rowinski.

Tankarna behöver någon som tror på dom annars försvinner de. Vi kan själva välja vilka tankar vi vill tro på eller låta forma våra liv. De tankar vi inte tror på eller ägnar tid åt försvinner av sig själva. Just det är så skönt, vi behöver inte ens släppa tankar som får oss må dåligt eller ger oss en oönskad upplevelse av livet. De försvinner av sig själv! Jag älskar sånt här, när saker och ting bara flyter på och händer av sig själv. Totalt flow.

Min tanke just nu är att det finns egentligen inga religioner eller Gudar som kan ställa till det. Det finns bara människor som tror på olika tankar. För mig är den här insikten kalas, vem finns det att vara arg på nu? Ingen. Det går ju inte vara arg på någon som råkar tro nåt.

När jag upptäckte detta för ca 3 år sedan så hamnade jag i ett lyckorus som varade i nästan 3 månader. Det var så skönt att inte vara arg på andra eller mig själv. Allt kändes oskyldigt på nåt vis. All skuld försvann, både den jag lagt på mig själv och andra.

Sedan började den ”gamla” verkligheten göra sig påmind och jag kunde bli arg på folk igen, fräsa och ha mig. Helt normalt för en människa, det är lite sådana vi är tänker jag. Vi vandrar in och ut ur glömska. Eller jag gör det i alla fall.

I början var jag rädd att den här vetskapen skulle göra mig lite passiv. Jag var så nöjd för det mesta att jag inte kände så stort behov att sträva mot något. Om jag skulle dö och det fanns ett liv efter döden var jag helt säker på att jag skulle hamna i himmelriket. Då är man ju nöjd när det är det man strävat efter nästan hela sitt liv. Nöjd och glad  men det hela blev lite tråkigt.

När jag sedan landat i detta nya så har jag upptäckt att leva här på jorden inte är så dumt ändå, himmelriket får vänta.  Att få leva livet med nyfikenhet och tillit istället för rädsla som största drivkrafter är roligt.

Vi har en fantastisk handledare på mitt jobb som är superduktig på att ge svidande kritik inlindat i massa bomull. Först ger han dig en käftsmäll  och sedan plåstrar han om dig och lämnar inte förrän han ser till att du överlevt. Vet inte varför detta poppade upp men jag tror det har att göra med att jag inte alls är nöjd med hur världen ser ut och att det faktiskt inte riktigt går att sätta sig ner och bara vara nöjd om man vill  se förändring.

Jag har varit superkänslig för att både ta emot och ge kritik men ibland behövs det. Den där käftsmällen var en egentligen en bagatell men för mig kändes det som något hällde salt i ett sår.

Jag kan uppleva att när någon tror starkt på sina tankar och får dom ifrågasatta av andra som tror på andra tankar så blir det lätt lite lättkränkt. Den som tror starkast och har  handlingskraft vinner tänker jag. Vill jag ha en förändring är det bra om jag får med mig andra människor i mina tankespår. Samma tankar eller bättre tankar.

Jag är glad att min handledare lyckades få mig att byta tankespår. Jag blev en bättre och roligare arbetare och jag tyckte arbetet blev roligare! Det fick vara värt att det gjorde lite ont.

Antipsykotisk medicin

Nästan alltid när jag är ute och pratar i olika sammanhang om psykisk ohälsa så brukar jag tala om att jag varit medicin och skovfri i 6 år. För mig har det varit viktigt. Det var ett mål jag hade. Att kunna jobba heltid och må bra i minst 5 år utan mediciner. Efter det skulle jag börja dela med mig av mina erfarenheter på något sätt. Jag ville se att det jag upptäckt var hållbart och 5 år måste väl räcka för att bevisa att något är hållbart tänkte jag.

Varför var det så viktigt för mig att vara medicinfri? Därför att jag fick så hemska biverkningar av antipsykotisk medicin! Det var de medicinerna jag ville bli fri från om möjlighet fanns. Det var den lösningen jag sökte efter.

Andra mediciner har jag inga problem att äta. Fanns det en medicin som gjorde att jag kunde äta vad som helst, inte vara så noga med sömnen och som lugnade mina tankar automatiskt så skulle jag gladeligen stoppa i mig den dagligen. Det skulle vara super om jag kunde äta allt jag tyckte om utan att riskera min hälsa! Men jag kan inte det. Jag behöver att min kropp mår bra för att mitt psyke ska må bra.

Jag har blivit tåligare och behöver inte äta lika strikt diet längre efter att jag förstått att det i första hand är stress som gjort mig sjuk. Jag blir också tåligare om jag tränar. Äter jag ”fel” mat inte så ofta, sakta, njuter av den och inte skuldbelägger mig själv efteråt brukar jag inte få några större problem. Känner jag början på sjukdom, vilket ofta händer om jag äter fel, så går jag alltid tillbaka till det som fungerat utan ifrågasätta eller fundera. För det mesta återhämtar jag mig snabbt och förkylningar, inflammationer och liknade blir inte långvariga.

Skulle det hända att jag blir riktigt sjuk i nån inflammationssjukdom så blir jag alltid lite rädd. Det var när jag blev av med inflammationer som jag blev av med min psykiska sjukdom. Än har det inte hänt att jag blivit djupt deprimerad eller manisk om jag blivit sjuk så jag känner mig ganska trygg att det är över nu. Även om jag skulle få inflammationer i kroppen.

Ibland funderar jag på  hur jag skulle hantera att bli så sjuk att jag blev tvångsinlagd igen och jag vet faktiskt inte. När jag är ute och föreläser så brukar jag säga att jag inte är lika rädd för det längre för vården har nog blivit bättre sedan jag låg inlagd. Det knäppa är att jag förstått att det kanske inte är sant. Jag höll på att sätta i halsen när jag fick höra av en tjej som skulle hälsa på sin kompis varför kompisen inte mådde bra. Hon hade blivit bältat minst 10 gånger i år! Jag får alltid kräkkänslor när jag hör sådana historier och tackar min lyckliga stjärna att jag inte upplevde min enda bältning som ett övergrepp. Perfekt bemötande från personal och en vettig och kärleksfull förklaring efteråt var det som räddade mig från det.

Jag är inte emot mediciner om de fungerar och gör en människas liv bättre, då är de toppen. För mig var det inte så och jag upplevde det som en livstidsdom i dåligtmående när läkarna hela tiden talade om för mig att jag förmodligen alltid skulle behöva äta dessa mediciner. Vilken tur att det inte behövde bli så!

Religious Trauma Syndrom

Jag har inte varit inne på min blogg på ett tag. Den är som sitt egna lilla land som jag skapat. Ett land där jag får göra precis som jag vill. Mina regler och allt sånt.

Jag har druckit två glas rödvin och allt snurrar. Det krävs inte så mycket mer för att det ska snurra för mig, det enda som skulle göra snurrandet mer behagligt är en spaavdelning där det finns en en pool i rätt temperatur att sjunka ner i.

En av de allra behagligaste spaupplevelser jag haft var när jag fyllde år en gång, tror det var när jag precis blivit frisk, var i Tranås. Jag solade ute i bikini fast det bara var 15 april. Det som gjorde detta möjligt var en utomhusbadtunna och det vackraste vårväder du kan tänka dig.  Jag hade åkt med min syster till ett spahotell för att fira min födelsedag. Hon var med en natt, resten av tiden skulle jag vara ensam. Jag behöver mycket ensamtid men kan ibland bli lite rastlös av det. Just denna gång så ledde rastlösheten mig till tankar på en gammal vän jag inte träffat på länge. Jag började längta efter henne och det slutade med att vi åt middag tillsammans på hotellet. I vårt samtal förstod jag hur mycket missförstånd det blivit i mitt liv. Eller kanske inte missförstånd, utan mer en massa fel.

Det har blivit så mycket fel. Saker jag jag önskar aldrig hade hänt men ändå inte vill vara utan. Önskar ingen det inre kaos som dragit runt med mig från den ena obehagliga upplevelsen till den andra. Utåt syntes nog inte ens hälften av det som pågick. Tror inte någon ens kan föreställa sig  vad mitt inre släpat runt mig i. En dynga av rädsla och konspirationsteorier. Jag valde aldrig mina egna tankar, det gör man aldrig, de bara kom till mig och jag skulle vända ut och in på dom tills det inte gick att vända  och vrida mer. Varenda sten skulle jag titta under för att hitta vad jag sökte. Jag hatar att leta efter saker, bara att krafsa runt i handväskan efter mina nycklar kan stressa sönder mig. Tänk er då att leta i sitt inre efter den absoluta sanningen om livet. Det som ska rädda dig och dina barn från evig fördömelse. Jag blev sönderstressad. Idag släpper jag bara tankar om de kan tänkas stressar sönder mig. Så mycket bättre. Här vänd och vrids inte på något om det kan ställa till det.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer bli upprepningar här på bloggen. Jag vet vad jag lidit av och det är inte bipolär 1 i första hand.

I USA finns det en beskrivning/diagnos av vad jag varit med om och jag har känt mig ensam. Religious trauma syndrom. Ingen i vården har förstått. Filmen de nämner i artikeln jag länkar till fick jag se som barn. De vuxna i församlingen fick för sig att de skulle visa en skräckfilm för oss barn samtidigt som de predikade år ut och år in att filmen de visade var den absoluta sanningen. Jag önskar att vuxna inte gjorde så mot barn. Jag vill inte att fler barn ska behöva vara med om liknande.

I efterhand har jag skrattat åt den där filmen många gånger sedan jag lämnat församlingen, som någon slags bearbetning tror jag. När man ser filmen såhär i efterhand så är den bara löjlig och ingen  utanför frikyrkokretsar skulle förstå grejen.  TUR man kunnat skratta åt allt ibland! Det har varit en stor del av min återhämtning. Jag har kunnat skratta mycket åt det hela tack vare min syster. Vi förstod varandra och hon var också den enda som förstod mig när jag inte kunde skratta längre, då psykosen släpat ner mig i helvetet.

Jag tänker på de som inte har någon som förstår. De som kämpar med detta ensamma. En gång träffade jag på en sådan person när jag jobbade på ett äldrehem för flera år sedan. Han var gammal, sjuk och nära döden. Hans ångest över att snart kanske hamna i helvetet var hemsk att se. Ingen ska behöva vara så rädd sina sista dagar i livet. Jag tänker på honom ibland. Jag tror inte jag hjälpte honom, även om jag försökte så lyste säkert min egen rädsla igenom när jag försökte lugna honom med ord jag inte själv helt trodde på.

https://www.rawstory.com/2015/07/religious-trauma-syndrome-how-some-organized-religion-leads-to-mental-health-problems/

En bättre spiral

En upplevelse jag hade i min psykos har jag funderat mycket på. Jag fick en insikt som var något av det mest sanna och otäcka jag upplevt. Jag blev helt medveten om att ingenting hade någon betydelse. Absolut ingenting. Det var sorgligt och jag hade svårt att förhålla mig till allt i mitt liv efter detta. Upplevelser, saker och relationer. Jag hade alltid haft svårt att hantera dessa saker men nu blev det värre. Vad var på riktigt och vad skulle hända om alla människor skulle få samma insikt? Var andra människor ens på riktigt eller var de bara spöken i den konstiga film jag levde i just nu?

Idag känns fler och fler saker meningsfulla. Nästan allt faktiskt, så det jag upplevde då kan inte ha varit hela sanningen även om det var en starkare och mer övertygande upplevelse än den jag lever i nu.

Jag funderar på vad som hände. Kanske trillade jag igenom nån dimension eller så var den meningslösa sanningen så hemsk att min hjärna började skapa ett meningsfullt liv och nu tror jag på den.

I början, efter jag bestämt mig för att leva vidare, så var det svårt att motivera mig till handling av alla slag. Jag följde de tankar som kändes mest påträngande och det var tanken att börja jobba igen och att bli en fungerande Mamma. Det tog ett tag innan dessa saker kändes meningsfulla, min upplevelse hade varit så stark, så det var ett slit i början. Jag lyckades övertyga min arbetsgivare och försäkringskassan om att jag var redo att jobba fast det inte var så. Det var som en tvångstanke och jag trängde bort de tankar som förvånat frågade mig hur detta skulle gå till. I mina journaler ser jag att jag inte var den enda som undrade över detta.

Min tanke var att det fanns inga andra alternativ. Jag ville inte vara beroende av försäkringskassan för jag litade varken på människor eller myndigheter. Inte då i alla fall. Jag tänkte också att bara jag kommer igång så ska det nog rulla på av sig själv. Det gjorde det även om det tog tid och var riktigt obehagligt i början. Jag hade ett mantra i början och det var ”fake it til you make it”. Jag använde det till allt. Att hitta en mening med livet också. Jag var tvungen att försöka lura min hjärna som var helt övertygad om andra saker än vad jag ville och kände mig tvingad att klara av.

Det var som att jag drog igång en spiral som fortfarande är i rörelse för min upplevelse av livet nu är att det bara blir bättre och bättre. Det enda som kan få det att haka upp sig är när jag blir rädd att allt plötsligt ska vända och bli katastrof igen. Ibland har det blivit en del rejäla hack i spiralen men den har inte vänt helt utan hittar alltid tillbaka i rätt riktning.

Jag gillar den här spiralen och min önskan är att den ska fortsätta och fortsätta.

Nyårsdagen 2017

Det är stilla ute precis som jag vill ha det. På sommaren kan jag tycka om svalkande vindar men annars föredrar jag vindstilla.

Förundrad upptäckte jag att min första promenad 2017 var  vacker, enkel och lite trolsk. Promenadslingan var perfekt och jag kommer gå den igen. Jag lät mina tankar vandra fritt och jag hamnade på en massa vackra ställen. Eftersom jag sakta börjat be böner igen så låter jag hela promenaden få bli en önskan om 2017.

Jag känner av de mörka vindarna och blir rädd en stund. Hur kommer framtiden bli? Jag har sett saker jag inte inte alls blir glad av och undrar hur man skapar det man vill ha. Det får bli att vandra i tillit på något vis och försöka behålla balansen. Kanske släppa taget och skaka av sig.

Nyårsafton blev bra. God mat, fint sällskap och några insikter. Det enda jag oroade mig för var hur jag skulle kunna sova med allt pangande utanför men det löste sig. Kanske blir det här ett år där oönskade ljud inte kommer plåga mig lika mycket som tidigare. Att bli mer tålig skulle vara toppen.

 

Världen brinner, eller?

Jag har alltid velat rädda hela världen. Förmodligen också något jag fick med mig från miljön jag växte upp i. Men också för att jag tycker det är så jobbigt att lida. Jag är inte en sådan som njuter av det. Visserligen börjar jag sakta men säkert förstå varför folk frivilligt hoppar i kallbad när de är på spa. Själv går jag max i till knäna och en varm pool måste finnas väldigt nära efter det. Skulle någon skvätta kallvatten på mig för att den personen tycker det är kul så tar det lång tid innan jag litar på den personen igen och jag kommer förmodligen hålla en distans resten av livet.

Det var inte jätteenkelt men lite enklare att försöka vara med och rädda världen när man hade en mäktig Gud i ryggen. Ibland kändes det som att jag kunde gå över berg men det blev aldrig allvar av det där. Jag blev aldrig evangelist utan jag blev gravid istället.

Nu hoppar jag över en massa steg här men det poppar upp ett roligt minne! Jag satt på en träff med sekulära humanister där en av deltagarna gjorde sig lite lustig över att det fortfarande skedde en massa jungfrufödslar runt om i världen. Han berättade att det fanns kvinnor som med bestämdhet hävdade att de inte haft sex med någon fast de var gravida. Jag blev helt full i skratt och berättade för honom hur sådan saker kunde berättas med full övertygelse. Total förnekelse kallas det och så berättade jag för honom om den lustiga historien när jag försökte förklara för min läkare att vi inte behövde ta något graviditetstest. Jag tittade på henne som bara en kränkt människa kan göra och förklarade att jag inte ägnade mig åt sånt som folk blir gravida av. Jag var helt säker på att jag hade struma och ville bara få det bekräftat. Ganska stor chock följde när läkaren ringde till mig på eftermiddagen och förklarade att jag faktiskt var gravid. Chocken satt i länge men det går rätt bra för det där barnet nu. Vi tog oss igenom det hela med nöd och näppe!

Ja så dumt. Tänk om jag bara struntat i det där med att försöka rädda världen och ägnat mig åt att njuta av att vara mamma. Sanningen är att jag visste inte hur man gjorde. Jag ville så gärna och var avundsjuk på alla som kunde. Själv oroade jag mig så mycket för hur jag och mina barn skulle få det i framtiden att det fanns inte tid över att njuta av livet särskilt mycket. Jag bara funderade på hur jag skulle lösa allt. Världen brinner och ingen förstår, så kände jag. Sedan var det ju alla vardagsbestyr som skulle lösas också. Barnen skulle ha med sig gympakläder och sånt till skolan ni vet. Jag tappade min tro på Gud men jag börjar få ny styrka genom andra människor. Det gör att jag ibland har börjat orka dra mitt strå till stacken samtidigt som jag njuter av att vara mamma.

 

Ett bättre liv

Det trodde jag aldrig skulle ske, två inlägg på en dag! Än har jag inte tröttnat på min blogg. Den känns levande för mig.

Idag har jag farit mellan ett ganska brett känsloregister. Jag är lite sådan, tur man lärt sig hantera det. Det kommer aldrig ta slut känns det som, jag kommer aldrig helt sluta vara rädd.

Det gör inget, det är så korta stunder nuförtiden. Förra hösten när jag var sjuk i subakut sköldkörtelinflammation skickade min läkare på vårdcentralen mig till en psykolog på hörselhabiliteringen för att hjälpa mig få ordning på min plågsamma ljudkänslighet. Där fick jag träffa en fantastiskt tålmodig människa som försökte övertyga mig om att jag visst skulle kunna gå och handla i Jönköping centrum igen utan att fräsa åt butikspersonal. Det hade hänt några gånger för mycket och det finns en affär jag ännu inte vågar gå tillbaka till. Tänk om de känner igen mig! Är det något som kan få mig ur balans så är det musik i offentliga miljöer. Musik överhuvudtaget men har jag inte valt den själv så gillar jag oftast inte musik. Allt trevligt trillar ur min kropp och kvar finns bara en otrevlig sammanbiten sur tant. Idag har det blivit lite bättre! Sammanbiten men inte fullt så otrevlig. Psykologen gjorde ett bra jobb och mitt liv enklare.

Denna tålmodiga människa förklarade för mig att jag förmodligen alltid skulle vara rädd för att hamna i helvetet. När jag gråtande frågade honom varför så svarade han så milt med ett lugn bara en trygg människa äger, att det var vad jag fick här i livet. Så enkelt, jag ler alltid när jag tänker på den där stunden. Det var vad jag fick, rädsla för helvetet, och konstigare än så är det inte. Det finns de människor som har det värre. Idag kommer rädslan så korta stunder så det märks knappt men den kommer med jämna mellanrum.

Läkaren på vårdcentralen hade också ett tålamod av guld. Nej Ylva, du är inte på väg att bli manisk, man kan bli lite stissig av kortison. Nej Ylva, Du är inte deprimerad på samma sätt som förut, det är din sköldkörtel som beter sig konstigt just nu.

Jag var sjukskriven i 5 månader och mådde riktigt dåligt. Ändå kunde jag gråta av glädje när jag kände knölarna på min sköldkörtel. Det fanns en fysisk förklaring till att jag mådde som jag gjorde. Det var  så skönt att förstå varför jag inte orkade någonting, en knäpp sköldkörtel kan göra så med en människa. När jag var sjuk i min psykiska sjukdom förstod jag ingenting och ingen annan heller.

Den tålmodiga läkaren skickade mig till en KBT-terapeut också. Hon skickade mig lite överallt för att hjälpa mig hantera min rädsla att hamna i skov i min bipolära sjukdom. Hon var inte alls lika rädd som jag att detta skulle hända. Hennes lugn och tro på mig smittade. Jag blev ännu tryggare i att min väg var hållbar. Detta var bara ett bakslag. Jag var livrädd att läkarnas profetior skulle slå in.

Min bipolära sjukdom. Jag har aldrig helt accepterat den. Den var så hemsk att jag vägrade ha den. I mina journaler kan jag läsa att läkaren inte var helt nöjd med min sjukdomsinsikt. I all välmening men ändå irriterade så fick jag hela tiden höra att jag alltid behövde äta min medicin för att inte få skov i framtiden. Ett skov kunde överraska mig närsomhelst! Sista gången jag var på öppenvården i psykiatrin, för ca 6 år sedan, fick jag en blick från min läkare jag aldrig kommer glömma. Den skrämde mig och jag förstod allvaret. Men jag hade bestämd mig, jag skulle prova min egen medicin för jag ville må bra utan biverkningar. Jag hade fått smaka på att må bra och nu tänkte jag utforska om det var hållbart.

Att vara frisk har blivit ett heltids jobb för mig. Jag kan inte glömma helt eller bara leva på utan en medveten tanke. Jag får väga det ena mot det andra hela tiden men det är det värt. Jag älskar mitt nya liv och vill bara ha ett annat om det blir bättre.