Byta tankespår

”Tankar av sig själv kan inte skapa förödelse, de behöver någon som tror på dom” En klok tanke jag precis hörde från Patrik Rowinski.

Tankarna behöver någon som tror på dom annars försvinner de. Vi kan själva välja vilka tankar vi vill tro på eller låta forma våra liv. De tankar vi inte tror på eller ägnar tid åt försvinner av sig själva. Just det är så skönt, vi behöver inte ens släppa tankar som får oss må dåligt eller ger oss en oönskad upplevelse av livet. De försvinner av sig själv! Jag älskar sånt här, när saker och ting bara flyter på och händer av sig själv. Totalt flow.

Min tanke just nu är att det finns egentligen inga religioner eller Gudar som kan ställa till det. Det finns bara människor som tror på olika tankar. För mig är den här insikten kalas, vem finns det att vara arg på nu? Ingen. Det går ju inte vara arg på någon som råkar tro nåt.

När jag upptäckte detta för ca 3 år sedan så hamnade jag i ett lyckorus som varade i nästan 3 månader. Det var så skönt att inte vara arg på andra eller mig själv. Allt kändes oskyldigt på nåt vis. All skuld försvann, både den jag lagt på mig själv och andra.

Sedan började den ”gamla” verkligheten göra sig påmind och jag kunde bli arg på folk igen, fräsa och ha mig. Helt normalt för en människa, det är lite sådana vi är tänker jag. Vi vandrar in och ut ur glömska. Eller jag gör det i alla fall.

I början var jag rädd att den här vetskapen skulle göra mig lite passiv. Jag var så nöjd för det mesta att jag inte kände så stort behov att sträva mot något. Om jag skulle dö och det fanns ett liv efter döden var jag helt säker på att jag skulle hamna i himmelriket. Då är man ju nöjd när det är det man strävat efter nästan hela sitt liv. Nöjd och glad  men det hela blev lite tråkigt.

När jag sedan landat i detta nya så har jag upptäckt att leva här på jorden inte är så dumt ändå, himmelriket får vänta.  Att få leva livet med nyfikenhet och tillit istället för rädsla som största drivkrafter är roligt.

Vi har en fantastisk handledare på mitt jobb som är superduktig på att ge svidande kritik inlindat i massa bomull. Först ger han dig en käftsmäll  och sedan plåstrar han om dig och lämnar inte förrän han ser till att du överlevt. Vet inte varför detta poppade upp men jag tror det har att göra med att jag inte alls är nöjd med hur världen ser ut och att det faktiskt inte riktigt går att sätta sig ner och bara vara nöjd om man vill  se förändring.

Jag har varit superkänslig för att både ta emot och ge kritik men ibland behövs det. Den där käftsmällen var en egentligen en bagatell men för mig kändes det som något hällde salt i ett sår.

Jag kan uppleva att när någon tror starkt på sina tankar och får dom ifrågasatta av andra som tror på andra tankar så blir det lätt lite lättkränkt. Den som tror starkast och har  handlingskraft vinner tänker jag. Vill jag ha en förändring är det bra om jag får med mig andra människor i mina tankespår. Samma tankar eller bättre tankar.

Jag är glad att min handledare lyckades få mig att byta tankespår. Jag blev en bättre och roligare arbetare och jag tyckte arbetet blev roligare! Det fick vara värt att det gjorde lite ont.

Författare: Ylvakristina

nlevl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *