Antipsykotisk medicin

Nästan alltid när jag är ute och pratar i olika sammanhang om psykisk ohälsa så brukar jag tala om att jag varit medicin och skovfri i 6 år. För mig har det varit viktigt. Det var ett mål jag hade. Att kunna jobba heltid och må bra i minst 5 år utan mediciner. Efter det skulle jag börja dela med mig av mina erfarenheter på något sätt. Jag ville se att det jag upptäckt var hållbart och 5 år måste väl räcka för att bevisa att något är hållbart tänkte jag.

Varför var det så viktigt för mig att vara medicinfri? Därför att jag fick så hemska biverkningar av antipsykotisk medicin! Det var de medicinerna jag ville bli fri från om möjlighet fanns. Det var den lösningen jag sökte efter.

Andra mediciner har jag inga problem att äta. Fanns det en medicin som gjorde att jag kunde äta vad som helst, inte vara så noga med sömnen och som lugnade mina tankar automatiskt så skulle jag gladeligen stoppa i mig den dagligen. Det skulle vara super om jag kunde äta allt jag tyckte om utan att riskera min hälsa! Men jag kan inte det. Jag behöver att min kropp mår bra för att mitt psyke ska må bra.

Jag har blivit tåligare och behöver inte äta lika strikt diet längre efter att jag förstått att det i första hand är stress som gjort mig sjuk. Jag blir också tåligare om jag tränar. Äter jag ”fel” mat inte så ofta, sakta, njuter av den och inte skuldbelägger mig själv efteråt brukar jag inte få några större problem. Känner jag början på sjukdom, vilket ofta händer om jag äter fel, så går jag alltid tillbaka till det som fungerat utan ifrågasätta eller fundera. För det mesta återhämtar jag mig snabbt och förkylningar, inflammationer och liknade blir inte långvariga.

Skulle det hända att jag blir riktigt sjuk i nån inflammationssjukdom så blir jag alltid lite rädd. Det var när jag blev av med inflammationer som jag blev av med min psykiska sjukdom. Än har det inte hänt att jag blivit djupt deprimerad eller manisk om jag blivit sjuk så jag känner mig ganska trygg att det är över nu. Även om jag skulle få inflammationer i kroppen.

Ibland funderar jag på  hur jag skulle hantera att bli så sjuk att jag blev tvångsinlagd igen och jag vet faktiskt inte. När jag är ute och föreläser så brukar jag säga att jag inte är lika rädd för det längre för vården har nog blivit bättre sedan jag låg inlagd. Det knäppa är att jag förstått att det kanske inte är sant. Jag höll på att sätta i halsen när jag fick höra av en tjej som skulle hälsa på sin kompis varför kompisen inte mådde bra. Hon hade blivit bältat minst 10 gånger i år! Jag får alltid kräkkänslor när jag hör sådana historier och tackar min lyckliga stjärna att jag inte upplevde min enda bältning som ett övergrepp. Perfekt bemötande från personal och en vettig och kärleksfull förklaring efteråt var det som räddade mig från det.

Jag är inte emot mediciner om de fungerar och gör en människas liv bättre, då är de toppen. För mig var det inte så och jag upplevde det som en livstidsdom i dåligtmående när läkarna hela tiden talade om för mig att jag förmodligen alltid skulle behöva äta dessa mediciner. Vilken tur att det inte behövde bli så!

Författare: Ylvakristina

nlevl

2 reaktioner till “Antipsykotisk medicin”

  1. Att ha mål som visar att man är påväg åt rätt håll i sitt tillfrisknande tror jag är jätteviktigt. Jag vet att jag satte också upp egna mål för mig själv. Men de har alltid varit mina och jag har alltid satt upp dem i den takt jag velat och känt att jag klarade av. Hellre ett litet mål som jag klarar än ett stort mål som jag inte vågar jobba mot.

    Jag tror att det kommer alltid finnas berättelser där man får höra att människor blivit illa behandlade inom vården. Det kommer alltid finnas människor inom vården som kanske inte ska jobba där av olika anledningar.

    När jag mådde dåligt hade jag tur, eller så var det min fru som valde rätt. Det var min fru som skaffade hjälp till mig. Jag fick en terapeut och en läkare som jag litade blint på just för att jag kände varenda dag att de trodde på mig och att de jobbade för mig. Min terapeut som jag gick till har jag tackat mer än en gång. DE förklarade vad medicinen skulle göra med mig och hade en tydlig plan för hur mycket och hur länge jag skulle äta olika mediciner.

    Att känna av att börja må dåligt igen är något som inte är roligt. Jag hade en period för några år sedan då jag mådde dåligt igen och sökte då upp min terapeut igen. Då hade hon dessvärre slutat och det fanns en ny där. Vi klickade inte alls och jag avslutade vårt samarbete ganska fort. Gick istället tillbaka till den kunskap och erfarenhet som jag fått av min gamla terapeut. Med det i bagaget och en stark tro på mig själv så klarade jag ut det också.

    Man får aldrig tappa bort tron på sig själv och den erfarenhet och kunskap som man fått genom allt jobba man lagt ner när man gick från att vara sjuk till ett friskare liv tänker jag. Men jag säger som en vän till mig sa till mig en gång. ”Jag kommer aldrig att bli samma person som jag var innan jag var sjuk, men det är kanske ingen förlust. Det var ju det livet som gjorde mig sjuk”.

    Tack för att jag får titta in hos dig ibland Ylva! Kram <3

  2. Det är sant! Det måste vara mål som ligger lite nära en själv, som man vågar gå mot och tror på.

    Jag har upplevt både bra och dåligt i vården. Bra vård är viktigt och jag tror faktiskt att de allra flesta vill ge bra vård även om det blir fel ibland, jag utgår ifrån det i alla fall. Den bästa vården är när behandlaren lyckas locka fram de egna förmågorna och lösningar hos en individ tycker jag.

    Det är intressant att se tycker jag att det finns så många gemensamma nämnare i människors återhämtning men att det ändå kan se så olika ut. Tron på sig själv verkar vara viktigt och har man tappat den så är det guld värt om andra tror på ens förmåga att återhämta sig tills man klarar det själv igen. Sådana personer lutar jag mig gärna mot om jag skulle behöva luta mig nångång 🙂

    Kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *