Bipolarorwakingup?

Tänkte skriva om Sean Blackwell. Han var den person som fick mig att förstå att jag förmodligen skulle få diagnosen bipolär om jag kom i kontakt med vården. Det var också han som sa att jag förmodligen befann mig i en psykos. Han befann sig i början av sitt arbete. Han hade börjat göra youtubeklipp om bipolär sjukdom och psykoser efter att han läst på massor om dessa tillstånd. Han hade själv haft en psykos några år tidigare som han tillfrisknat från. Jag tog kontakt med honom för jag kände igen mig i allt han beskrev och visade i sina klipp. Jag förstod att mitt tillstånd var allvarligt men jag var livrädd att söka hjälp i vården. Ännu räddare efter att tittat på en del av hans youtubeklipp om hur han såg på vården för psykotiska och bipolära, idag har han en liten annan bild av psykiatriska vården. Inom mig så visste jag att han hade rätt men hur skulle jag göra för att bli frisk? Han bodde i Brasilien och jag och min sambo hade kontakt med honom via mail, han gjorde också personliga youtubeklipp som han vägledde mig i. Hans tålamod var otroligt, han ville verkligen hjälpa mig.

Det var riktigt jobbigt. Jag kände mig så pressad. Ena stunden trodde jag han var Gudasänd, nästa stund var jag helt säker på att han kanske sprang djävulens ärenden. Ibland skrev jag riktigt elaka saker till honom. Då påminde han mig om att det var jag som tagit kontakt med honom. Han ville mig så väl men det var begränsat hur han kunde hjälpa mig. Ibland kändes det som att han var del av en forskningsgrupp som hade gjort experiment på mig sedan jag var barn. Var min sambo också med i den gruppen? Mina föräldrar? Var jag en försökskanin där andra använde mig för att utforska människans medvetande?

Han beskrev för mig att han inte trodde dessa tillstånd enbart var psykiska sjukdomar utan att det kunde vara så att en psykos var en läkningsprocess. En helt naturlig läkningsprocess för människan att läka gamla trauman. Han beskrev också att det var viktigt att låta psykosen få ha sin fulla gång, inte huggas av onaturligt mitt i läkningsarbetet av mediciner för då kan man fastna oläkt. Detta är nästan helt omöjligt i vårt samhälle, det förstår ju vem som helst. Det behövs skyddande miljöer med människor som inte är rädda för att möta människor i psykos och vet vad som händer. Någon som kan vägleda dig utan att själv triggas. Jag och min sambo försökte skapa en skyddande miljö men vi var inte alls redo för att ta hand om det som väntade.

Jag skriver bara ur minnet nu och kan inte återge all hans kunskap. Inte allt jag upplevde heller, det var sådant kaos. Men det viktigaste av allt var att han hela tiden talade om för mig att i grunden så var jag helt frisk och hade förmågan, precis som alla andra, att få må bra. Detta hade jag längtat efter så länge så jag fick så mycket hopp i min kontakt med honom. Samtidigt så gjorde han klart, och jag förstod, att jag var i ett  allvarligt tillstånd som kan skada en människas liv på så många sätt. Jag var rädd, för jag hade börjat tappa kontrollen ordentligt. Han var helt övertygad om att andningsövningar kunde skynda på och förbättra läkningsprocessen men det var riskabelt att göra dessa andningsövningar utan stöd i form av mycket förstående människor. Jag hade min syster och sambo men hur stöttar man någon som ska ännu mer in i sin psykos och man knappt ens vet vad det är för nåt? Min sambo fanns vid min sida men vi var förvirrade på två.

Nog om detta, det slutade iallafall med att jag gjorde andningsövningarna och det var då jag blev akut psykotisk och tillslut blev tvångsinlagd. Jag var livrädd när jag förstod att jag var i ”fiendes händer” och att mitt arbete nu skulle ta stopp. Min besvikelse var stor och jag började känna stort agg mot Sean och orkade inte ha kontakt med honom eller ens tänka på honom. Jag var bara rädd. Nu var jag i vården och där lyckades de sakta men säkert övertyga mig om att jag var kroniskt sjuk och behövde medicin resten av mitt liv. Var det så att jag nu befann mig på den faktiska kliniken där alla experiment skedde på riktigt? Inte blev det bättre av att en medpatient sprang runt med nåt dokument om en ny medicin som hade massa biverkningar. Var det den medicinen jag läst om på någon konspirationssida som kunde ta din själ? Att forskarna skulle lyckas med det nu? På mig? Ordet livrädd är inte ett ord som ens i närheten beskriver hur rädd jag var. Inom mig fanns det ibland lite hopp om att detta inte stämde, det fanns en stämma kvar från Sean som rörde mig ibland. Du är i grunden frisk, du har all förmåga som finns för att må bra på riktigt. Men den rösten blev bara svagare och svagare.

https://www.youtube.com/user/bipolarorwakingup Här finns information om hans arbete. Också videor med en tjej som gjort de andningsövningar som jag gjorde tillsammans med Sean men under mycket mer kontrollerade former. Idag är jag och Sean överens om att det vi gjorde blev inte bra då, jag var också fullt medveten om att jag tog en stor risk men vi hade båda goda intentioner. Idag har han utvecklat sin verksamhet. Jag rekommenderar ingen att göra dessa andningsövningar!! Idag när allt gått väl är jag ändå tacksam för mina erfarenheter men jag blev frisk utan fler andningsövningar.

Han fick rätt tillslut, jag är frisk idag, men jag var tvungen att gå en annan väg en den han och jag försökte gå tillsammans. Just hoppet han gav mig och att han matade mig med att det jag upplevde var helt normalt för en som hade upplevt svåra trauman har varit oerhört viktigt för mig. Det hoppet var ibland det enda jag levde på i mina mörkaste stunder. Idag har jag haft lite kontakt med honom igen. Jag fick dansa hela dansen med psykiatrin och jag upplevde det som mycket otäckt men det fanns inga andra alternativ då. Jag var livrädd på avdelningarna och effekterna jag fick av medicinerna var bara vedervärdiga och inget annat. Jag trodde jag var förlorad men livet tog ju en vändning några år senare.

Ska föröka skriva lite mer om hur jag ser på vården framöver för allt var ju inte negativt men jag visste att det var något som inte stämde i det de sa. Det enda jag hade önskat hade varit lite ödmjukhet. Vi har inte hela sanningen men vi vill hjälpa dig så gott vi kan med det vi vet. Att få höra att jag skulle vara kroniskt sjuk och äta mediciner resten av mitt liv var direkt skadligt för mig och visade sig vara fel.

 

Vad har hjälpt mig att bli frisk?

Idag har jag varit på uppdrag och pratat om min psykos. Jag hade kort tid och jag tyckte det var lite svårt att få rätt fokus. När jag och min kollega, som jag hade uppdraget tillsammans med, skulle gå hem så kom det fram en man och sa att han hade velat höra mer om vad som hjälpt mig att bli frisk. Tiden fanns inte så jag ska försöka svara här istället.

Under de år som jag kämpade med min depression och senare ännu svårare psykisk ohälsa så orkade jag inte höra på solskenshistorier. Det stack i mina ögon och jag kände mig ibland provocerad. Varför hittar andra vägar ur men inte jag? Inga självhjälpsböcker hjälpte för mig mer en tillfällig lindring. Inga tekniker hjälpte mig mer än tillfällig lindring. Till slut ville jag inte ha tillfällig lindring överhuvudtaget för det gjorde så ont när jag rasade ner igen. Att ständigt förlora hoppet. Att tro att du hade hittat en lösning men sedan låg du i sängen med den där tyngden som gjorde minsta vardagssyssla nästan omöjlig.

Vad var det som hjälpte mig ur detta? Jag ska punkta upp och sedan längre fram skriva mer om varje punkt. Jag vill inte bidra med frustration till någon utan försöka svara på den här frågan jag ofta får.

  1. Jag upplevde att min återhämtning startade spontant när jag släppte kontrollen och slutade grubbla så mycket.
  2. Jag började äta lågkolhydrats kost, senare en längre period med ketogen kost. Jag äter också glutenfritt. Stor skillnad i mitt psykiska mående efter jag började med det!
  3. Jag började äta kosttillskott, framförallt magnesium i höga doser och i rätt form.
  4. Antiinflammatoriskt tänkande när det gällde kost och kosttillskott.
  5. Jag hade inget att förlora, så jag vågade ta lite risker. Jag använde mig själv som försökskanin, men jag läste på mycket och försökte knyta ihop information jag hittade med egna erfarenheter. Det var så jag valde vad jag skulle prova av all den information jag överväldigades av.
  6. Jag slutade äta min medicin som jag inte mådde bra av först när jag började bli lite trygg i min plan B. Jag rekommenderar ingen att sluta med sin medicin!! Jag är inte emot medicin när den fungerar men på mig gjorde den tyvärr inte det. Litium fick mig att bli lite mer balanserad med den hjälpte mig inte på långa vägar att få det mående som jag längtat  efter hela mitt liv. En del medicin blev jag tyvärr sämre av.
  7. Jag förstod  att det var viktigt att omge mig med människor som såg det friska i mig. Om människor fick mig att känna mig sjuk eller ”såg ner” på mig så vände jag bara på klacken och gick åt ett annat håll. Jag fick till exempel vända hela psykiatrivården ryggen, de fokuserade på tok för mycket på min kroniska diagnos. Jag hade inga krav på hur andra skulle behandla mig, jag var inte arg på någon. Detta handlade om överlevnad för mig och det fanns inte alltid tid att förklara. Jag var tvungen att lägga all min energi på att bli frisk och gå den väg jag trodde var vägen dit. Jag kunde inte hantera tvivlande blickar för då började jag tvivla på mig själv.
  8. Insikten om hur mitt psyke fungerar. De 3 principerna.
  9. Kunskap, forskning och utbildning. Jag har fått gå utbildningar i återhämtning. Det har gett tyngd åt mina egna erfarenheter och hjälpt mig att landa i mitt välmående. Jag har ofta nöjt mig med att något fungerar men att veta varför är bättre.
  10. Sömn är jätteviktigt för mig

Det här är en lista på saker som hjälpt mig till ett helt nytt liv. Andra kanske har en helt annan lista. Här skriver jag bara om mina erfarenheter och jag är ingen expert på återhämtning mer än min egen.