Psykosen

Psykosen. På mitt nästa uppdrag ska jag fokusera på min psykos. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig att jag skulle få uppdrag där jag skulle fokusera på en psykos. Inte heller i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få en psykos. Jag trodde jag var Jesus och sedan visste jag inte vad som var verkligt eller overkligt. En rad händelser ledde fram till den soliga dag där jag en promenad med min hund och fylldes av en energi som bara kunde förklaras med att det förmodligen var jag som var Jesus. Det kändes så då. På den här promenaden fanns det inga bekymmer. Allt var frid. Hade jag mött  någon hade jag förmodligen börjat predika för den personen. Jag mötte ingen. Istället gick jag hem och skrev brev till politiker. Fick en del fina svar.

Jag kommer ihåg bilfärden från vårdcentralen till psykakuten. Detta var någon vecka efter promenaden. Jag hade inte ens nämnt min Jesusupplevelse utan mest pratade om färgkoder i samtalsrummet jag fått komma in i efter att jag fångat tag på en sköterska ute på parkeringen. Hon förstod snabbt att jag behövde träffa en läkare omgående.

Jag hade gått dit för att om möjligt bli sjukskriven ett tag. Jag hade fått en tanke om att jag inte var redo att börja jobba efter min sommarsemester. Om jag fick vara sjukskriven 1 vecka eller 2 så skulle jag nog lösa allt kaos som härjade i mig.

Igen, inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle hamna på psykakuten. Än mindre tvångsintagen. En chock till att genomleva.

Jag kommer ihåg bilresan in och lite i väntrummet. Eller om det var nån av de andra gångerna. Vet inte. Sedan kommer jag ihåg en matbricka efter det minns jag inget från den första inläggningen. Jag är så tacksam att jag blev tvångsinskriven. Jag är så tacksam att jag virrade på vårdcentralens parkering och inte någon annanstans. Vad hade hänt då?

Det finns tillräckligt med hemska minnen från denna tid. Minnen från människors blickar som ser på dig som att du är helt galen. Själv förstår du att något är fel men inte vad.

Jag läser igenom det jag precis skrivit och ordet som snurrar i mig om och om igen är tacksam. Jag är så tacksam att jag får må bra idag och lever ett vanligt liv toppat med sinnesro.

Varje gång min psykos kommer på tal så vet jag att jag måste titta i mina journaler för att få det bekräftat. Har det verkligen hänt? Jag tycker inte om att läsa dem men ibland innan ett uppdrag brukar jag göra det. Det är inte kul att läsa journalanteckningar om mig själv när jag var så skör. Skör var precis vad jag var. Inget skydd fanns kvar och jag blev helt beroende av andra människor för att klara min vardag.

Kanske kommer jag skriva mer om psykoser, jag vet inte.  Allt känns så konstigt men samtidigt som jag är tacksam för min tvångsinskrivning så önskar jag att vården sett annorlunda ut. Jag kände mig inte trygg utan var livrädd därinne på vårdavdelningen. Min paranoia var svår. Kanske var jag mer paranoid en psykotisk för det mesta. Tror det faktiskt, men jag är ingen expert på sådant. Jag är bara expert på min egen upplevelse och den delar jag gärna med mig av.

Min paranoia bestod av bibliska profetior, konspirationsteorier, sömnlöshet, new age teorier, rädslor och en ihoprasad verklighet.

Allt löste sig till slut.

 

Fobier

Jag har otroliga förmågor. En förmåga är konsten att utveckla fobier. Jag har haft massor av fobier som hjälpt till att göra världen där ute till ett minfält.

När jag började äta LCHF för ca 7 år sedan så förstod jag snabbt att det skulle innebära en hel del ägg. Inga problem tänkte jag, det ska gå finfint! Hastigt svepte det förbi en tanke på den lilla vita strängen som finns inbäddad i den annars så oskyldiga äggvitan. Ett snabbt stråk av rys svepte igenom min kropp. Andas, ignorera och bara ät äggen fick jag säga till mig själv med skarp röst.

Det gick ganska bra i början. Jag kunde koka mina ägg, skiva dom och äta upp dom utan större problem. Är äggsträngen kokt och sönderskuren så är den inte lika farlig lyckades jag intala mig själv. Men ett visst obehag kände jag nästan alltid när jag åt ägg. Gör fortfarande. Ibland sitter jag och beklagar mig över hur knäppt det är att ett annars så utmärkt livsmedel måste ha den där onödig strängen och förstöra min matupplevelser.

Jag undvek strängen så gott det gick. Gröpte bort den snabbt och sedan modigt åt upp resten av ägget. Försökte tränga  bort alla tankar om rester från äggsträngen. Men jag visste, det fanns rester där. I varierande grad lyckades jag njuta av äggätande som ju är så gott med kaviar!

Av någon anledning fungerar omelett ganska bra. Har inte ens orkat fundera på genom åren varför. Kanske för att fobier nästa alltid är ologiska? I en omelett känns i alla fall inte strängen lika hotfull. Allra bäst är om jag gör omeletten själv, då försvinner det pyttelilla nästa obetydliga obehag jag kan förnimma om någon annan gjort omeletten. Gör jag den själv mixar jag sönder äggsträngen  med en stavmixer så den inte finns längre. Jag kör ganska länge med mixern. För säkerhets skull.

Jag har varit ganska irriterad på att det just är i omelett som  äggsträng fungerar. Jag vill att saker ska vara smidigt och att koka eller bara steka ett ägg är smidigare och godare än att ta fram mixern och laga till en omelett. IBLAND kan jag också ha lite problem med den svampiga känslan en omelett kan ge.

Ja, och nu skulle jag kunna fortsätta och skriva om hur äggsträngsfobin har spridit sig till hela äggvitan men det skulle bli en så lång text så vi skippar det.

Vilken tur att jag älskar äggula! Den är väldigt näringsrik och jag använder den i en äggdryck jag dricker varje morgon. Jag har helt accepterat hinnan runt äggulan så det har blivit enklare att tillreda drycken.

Nu kanske ni ännu mer förstår lyckan över mitt nya brödrecept. I det vispar man äggvitorna till ett hårt skum där äggsträngen transformeras till en helt ofarliga form som inte sprider något obehag överhuvudtaget.

När jag satt hos en psykolog på hörselhabiliteringen förra hösten och han försökte tala om för mig att lösningen på min ljudkänslighet  var att utsätta mig för ljud jag inte stod ut med så fattade jag tillslut att han hade rätt. Jag förstod tillslut en graf på ett papper som han tålmodigt försökt förklara för mig under mina besök hos honom. Första gången han visade mig den där grafen ryggade jag tillbaka och kände att jag började bli aggressiv. Han tog bort pappret och började fråga lite hur min barndom sett ut istället. Så fort han tagit bort det ondskefulla pappret var allt frid och fröjd igen.

Ser ni mig sitta ensam, stirrande rätt ut i luften, på ett café där de har på meningslös musik i dåliga högtalarna  så är det förmodligen så att jag sitter och utsätter mig i hopp om att ännu mer kunna acceptera min omvärld.

Nu när jag fått en så positiv upplevelse, genom mitt brödbak, av äggvita så tänkte jag att jag skulle börja utsätta mig lite mer för äggsträngen. Titta på den lite längre till att börja med kanske. Kanske kommer jag bara kunna koka ett ägg i framtiden, skiva det och äta en vanlig äggsmörgås utan ryskänsor! På mitt  nya bröd såklart…som jag älskar.