Lyckligt LCHF-bröd!

Lycka! Det går att äta!! Brödet jag har bakat idag på morgonen går verkligen att äta!! Ni kanske inte fattar någonting nu men jag fattar att jag äntligen kommer att kunna använda mina överblivna äggvitor till något och att mitt liv kommer bli lite enklare. Är det något en lågkolhydratsätare ibland längtar efter så är det att bara bre en macka och äta upp den. Det är så enkelt och jag gillar ju när saker är det.  Det har blivit alldeles för mycket glutenfritt bröd för mig sista tiden och det var väl det som gjorde att jag försökte mig på ett LCHF-bak till. Det är verkligen nästan aldrig värt det.

Jag satt och tittade misstänksamt på den lilla frallan nästan en timme innan jag vågade smaka. SÅ.MÅNGA.ÄCKLIGA.LCHF.BRÖD.JAG.BAKAT. Men detta är till och med nästan gott.

Det är även gluten och mejerifritt! För bra för att vara sant? Ibland är livet så.

Här är receptet.

Blanda ihop…

5 msk fiberhusk

2 dl mandelmjöl

1 dl strömald fibrex från finax

2 tsk bakpulver

Vispa 3 äggvitor till hårt skum

Vispa i 2 msk äppelcidervinäger i äggvitorna

Koka upp 2  1/2 dl vatten med 1 tsk havsalt

Vispa i saltvattnet i äggvitorna.

Rör ner de torra ingredienserna i äggvitorna och forma sedan 6 små frallor.

Längst ner i ugnen på 180 grader i ca 50 minuter.

http://56kilo.se/marias-fantastiska-frallor/#comments Detta är receptet jag ändrat lite i för att få ätbart LCHFbröd.

Äntligen!

 

Byta tankespår

”Tankar av sig själv kan inte skapa förödelse, de behöver någon som tror på dom” En klok tanke jag precis hörde från Patrik Rowinski.

Tankarna behöver någon som tror på dom annars försvinner de. Vi kan själva välja vilka tankar vi vill tro på eller låta forma våra liv. De tankar vi inte tror på eller ägnar tid åt försvinner av sig själva. Just det är så skönt, vi behöver inte ens släppa tankar som får oss må dåligt eller ger oss en oönskad upplevelse av livet. De försvinner av sig själv! Jag älskar sånt här, när saker och ting bara flyter på och händer av sig själv. Totalt flow.

Min tanke just nu är att det finns egentligen inga religioner eller Gudar som kan ställa till det. Det finns bara människor som tror på olika tankar. För mig är den här insikten kalas, vem finns det att vara arg på nu? Ingen. Det går ju inte vara arg på någon som råkar tro nåt.

När jag upptäckte detta för ca 3 år sedan så hamnade jag i ett lyckorus som varade i nästan 3 månader. Det var så skönt att inte vara arg på andra eller mig själv. Allt kändes oskyldigt på nåt vis. All skuld försvann, både den jag lagt på mig själv och andra.

Sedan började den ”gamla” verkligheten göra sig påmind och jag kunde bli arg på folk igen, fräsa och ha mig. Helt normalt för en människa, det är lite sådana vi är tänker jag. Vi vandrar in och ut ur glömska. Eller jag gör det i alla fall.

I början var jag rädd att den här vetskapen skulle göra mig lite passiv. Jag var så nöjd för det mesta att jag inte kände så stort behov att sträva mot något. Om jag skulle dö och det fanns ett liv efter döden var jag helt säker på att jag skulle hamna i himmelriket. Då är man ju nöjd när det är det man strävat efter nästan hela sitt liv. Nöjd och glad  men det hela blev lite tråkigt.

När jag sedan landat i detta nya så har jag upptäckt att leva här på jorden inte är så dumt ändå, himmelriket får vänta.  Att få leva livet med nyfikenhet och tillit istället för rädsla som största drivkrafter är roligt.

Vi har en fantastisk handledare på mitt jobb som är superduktig på att ge svidande kritik inlindat i massa bomull. Först ger han dig en käftsmäll  och sedan plåstrar han om dig och lämnar inte förrän han ser till att du överlevt. Vet inte varför detta poppade upp men jag tror det har att göra med att jag inte alls är nöjd med hur världen ser ut och att det faktiskt inte riktigt går att sätta sig ner och bara vara nöjd om man vill  se förändring.

Jag har varit superkänslig för att både ta emot och ge kritik men ibland behövs det. Den där käftsmällen var en egentligen en bagatell men för mig kändes det som något hällde salt i ett sår.

Jag kan uppleva att när någon tror starkt på sina tankar och får dom ifrågasatta av andra som tror på andra tankar så blir det lätt lite lättkränkt. Den som tror starkast och har  handlingskraft vinner tänker jag. Vill jag ha en förändring är det bra om jag får med mig andra människor i mina tankespår. Samma tankar eller bättre tankar.

Jag är glad att min handledare lyckades få mig att byta tankespår. Jag blev en bättre och roligare arbetare och jag tyckte arbetet blev roligare! Det fick vara värt att det gjorde lite ont.

Antipsykotisk medicin

Nästan alltid när jag är ute och pratar i olika sammanhang om psykisk ohälsa så brukar jag tala om att jag varit medicin och skovfri i 6 år. För mig har det varit viktigt. Det var ett mål jag hade. Att kunna jobba heltid och må bra i minst 5 år utan mediciner. Efter det skulle jag börja dela med mig av mina erfarenheter på något sätt. Jag ville se att det jag upptäckt var hållbart och 5 år måste väl räcka för att bevisa att något är hållbart tänkte jag.

Varför var det så viktigt för mig att vara medicinfri? Därför att jag fick så hemska biverkningar av antipsykotisk medicin! Det var de medicinerna jag ville bli fri från om möjlighet fanns. Det var den lösningen jag sökte efter.

Andra mediciner har jag inga problem att äta. Fanns det en medicin som gjorde att jag kunde äta vad som helst, inte vara så noga med sömnen och som lugnade mina tankar automatiskt så skulle jag gladeligen stoppa i mig den dagligen. Det skulle vara super om jag kunde äta allt jag tyckte om utan att riskera min hälsa! Men jag kan inte det. Jag behöver att min kropp mår bra för att mitt psyke ska må bra.

Jag har blivit tåligare och behöver inte äta lika strikt diet längre efter att jag förstått att det i första hand är stress som gjort mig sjuk. Jag blir också tåligare om jag tränar. Äter jag ”fel” mat inte så ofta, sakta, njuter av den och inte skuldbelägger mig själv efteråt brukar jag inte få några större problem. Känner jag början på sjukdom, vilket ofta händer om jag äter fel, så går jag alltid tillbaka till det som fungerat utan ifrågasätta eller fundera. För det mesta återhämtar jag mig snabbt och förkylningar, inflammationer och liknade blir inte långvariga.

Skulle det hända att jag blir riktigt sjuk i nån inflammationssjukdom så blir jag alltid lite rädd. Det var när jag blev av med inflammationer som jag blev av med min psykiska sjukdom. Än har det inte hänt att jag blivit djupt deprimerad eller manisk om jag blivit sjuk så jag känner mig ganska trygg att det är över nu. Även om jag skulle få inflammationer i kroppen.

Ibland funderar jag på  hur jag skulle hantera att bli så sjuk att jag blev tvångsinlagd igen och jag vet faktiskt inte. När jag är ute och föreläser så brukar jag säga att jag inte är lika rädd för det längre för vården har nog blivit bättre sedan jag låg inlagd. Det knäppa är att jag förstått att det kanske inte är sant. Jag höll på att sätta i halsen när jag fick höra av en tjej som skulle hälsa på sin kompis varför kompisen inte mådde bra. Hon hade blivit bältat minst 10 gånger i år! Jag får alltid kräkkänslor när jag hör sådana historier och tackar min lyckliga stjärna att jag inte upplevde min enda bältning som ett övergrepp. Perfekt bemötande från personal och en vettig och kärleksfull förklaring efteråt var det som räddade mig från det.

Jag är inte emot mediciner om de fungerar och gör en människas liv bättre, då är de toppen. För mig var det inte så och jag upplevde det som en livstidsdom i dåligtmående när läkarna hela tiden talade om för mig att jag förmodligen alltid skulle behöva äta dessa mediciner. Vilken tur att det inte behövde bli så!

De 3 principerna

Ja men det var ju märkligt! Nu ska jag vara med i en youtubewebinar! Har ingen aning om det heter så men vet faktiskt inte vad man kallar det.

Det är iallafall så att hösten 2014  fick jag en insikt som förändrade mitt liv till det bättre. De första 3 månaderna efter insikten så levde jag i ett lyckorus men efter det har det har det gått lite upp och ner med min upplevelse av livet som det ju ofta gör i en människas liv.

Men! Mitt liv har blivit vackrare efter insikten även om jag inte lever i ett lyckorus varje dag längre. Däremot så har jag ganska mycket sinnesro nu för tiden och det är bättre än lyckorus tycker jag.

Jag fick min insikt medans jag lyssnade på en podcast . Mannen som jag lyssnade på medans jag gick min promenad berättade att han hade stannat upp och börjat gråta när han förstod det jag några minuter senare också skulle förstå. Jag grät också en skvätt när jag förstod. Det blir väl så när man sökt och sökt och sedan hittar det man söker. När han berättade  så hörde jag i hans röst och på sättet han beskrev, att han hade hittat det jag sökt hela mitt liv. Jag slutade gå, stannade upp, och tog upp min mobiltelefon ur fickan. Spolade tillbaka och lyssnade igen på det han sa. Han pratade om hur tankar påverkade vår upplevelse av livet och att det bara var tankar.

Ja, och här tar det stopp. Jag har aldrig kunnat förklara det här för någon annan utan att det låter helt snurrigt och att det låter som jag hamnat i en sekt eller nåt. Jag blir gärna lite predikande också och då tappar jag allas intresse!

Men nu ska jag alltså vara med och ha nån form av samtal om detta med andra som också fattat grejen och som har skapat ett forum där de vill sprida det som en man vid namn Sydney Banks lyckades formulera på ett sätt så jag några år senare också förstod. Det blev en lång mening men jag orkar inte korta ner den nu.

Spännande! Jag har inte en aning om hur detta kommer sluta. Nervös och lite rädd är jag! Så får det vara men jag kunde inte säga nej när jag fick frågan.

Lovar  att följa upp detta såklart, 30/1 är datumet jag fått. Hoppas att det blir av. Lovar att följa upp och länka då såklart!

 

Religious Trauma Syndrom

Jag har inte varit inne på min blogg på ett tag. Den är som sitt egna lilla land som jag skapat. Ett land där jag får göra precis som jag vill. Mina regler och allt sånt.

Jag har druckit två glas rödvin och allt snurrar. Det krävs inte så mycket mer för att det ska snurra för mig, det enda som skulle göra snurrandet mer behagligt är en spaavdelning där det finns en en pool i rätt temperatur att sjunka ner i.

En av de allra behagligaste spaupplevelser jag haft var när jag fyllde år en gång, tror det var när jag precis blivit frisk, var i Tranås. Jag solade ute i bikini fast det bara var 15 april. Det som gjorde detta möjligt var en utomhusbadtunna och det vackraste vårväder du kan tänka dig.  Jag hade åkt med min syster till ett spahotell för att fira min födelsedag. Hon var med en natt, resten av tiden skulle jag vara ensam. Jag behöver mycket ensamtid men kan ibland bli lite rastlös av det. Just denna gång så ledde rastlösheten mig till tankar på en gammal vän jag inte träffat på länge. Jag började längta efter henne och det slutade med att vi åt middag tillsammans på hotellet. I vårt samtal förstod jag hur mycket missförstånd det blivit i mitt liv. Eller kanske inte missförstånd, utan mer en massa fel.

Det har blivit så mycket fel. Saker jag jag önskar aldrig hade hänt men ändå inte vill vara utan. Önskar ingen det inre kaos som dragit runt med mig från den ena obehagliga upplevelsen till den andra. Utåt syntes nog inte ens hälften av det som pågick. Tror inte någon ens kan föreställa sig  vad mitt inre släpat runt mig i. En dynga av rädsla och konspirationsteorier. Jag valde aldrig mina egna tankar, det gör man aldrig, de bara kom till mig och jag skulle vända ut och in på dom tills det inte gick att vända  och vrida mer. Varenda sten skulle jag titta under för att hitta vad jag sökte. Jag hatar att leta efter saker, bara att krafsa runt i handväskan efter mina nycklar kan stressa sönder mig. Tänk er då att leta i sitt inre efter den absoluta sanningen om livet. Det som ska rädda dig och dina barn från evig fördömelse. Jag blev sönderstressad. Idag släpper jag bara tankar om de kan tänkas stressar sönder mig. Så mycket bättre. Här vänd och vrids inte på något om det kan ställa till det.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer bli upprepningar här på bloggen. Jag vet vad jag lidit av och det är inte bipolär 1 i första hand.

I USA finns det en beskrivning/diagnos av vad jag varit med om och jag har känt mig ensam. Religious trauma syndrom. Ingen i vården har förstått. Filmen de nämner i artikeln jag länkar till fick jag se som barn. De vuxna i församlingen fick för sig att de skulle visa en skräckfilm för oss barn samtidigt som de predikade år ut och år in att filmen de visade var den absoluta sanningen. Jag önskar att vuxna inte gjorde så mot barn. Jag vill inte att fler barn ska behöva vara med om liknande.

I efterhand har jag skrattat åt den där filmen många gånger sedan jag lämnat församlingen, som någon slags bearbetning tror jag. När man ser filmen såhär i efterhand så är den bara löjlig och ingen  utanför frikyrkokretsar skulle förstå grejen.  TUR man kunnat skratta åt allt ibland! Det har varit en stor del av min återhämtning. Jag har kunnat skratta mycket åt det hela tack vare min syster. Vi förstod varandra och hon var också den enda som förstod mig när jag inte kunde skratta längre, då psykosen släpat ner mig i helvetet.

Jag tänker på de som inte har någon som förstår. De som kämpar med detta ensamma. En gång träffade jag på en sådan person när jag jobbade på ett äldrehem för flera år sedan. Han var gammal, sjuk och nära döden. Hans ångest över att snart kanske hamna i helvetet var hemsk att se. Ingen ska behöva vara så rädd sina sista dagar i livet. Jag tänker på honom ibland. Jag tror inte jag hjälpte honom, även om jag försökte så lyste säkert min egen rädsla igenom när jag försökte lugna honom med ord jag inte själv helt trodde på.

https://www.rawstory.com/2015/07/religious-trauma-syndrome-how-some-organized-religion-leads-to-mental-health-problems/

En bättre spiral

En upplevelse jag hade i min psykos har jag funderat mycket på. Jag fick en insikt som var något av det mest sanna och otäcka jag upplevt. Jag blev helt medveten om att ingenting hade någon betydelse. Absolut ingenting. Det var sorgligt och jag hade svårt att förhålla mig till allt i mitt liv efter detta. Upplevelser, saker och relationer. Jag hade alltid haft svårt att hantera dessa saker men nu blev det värre. Vad var på riktigt och vad skulle hända om alla människor skulle få samma insikt? Var andra människor ens på riktigt eller var de bara spöken i den konstiga film jag levde i just nu?

Idag känns fler och fler saker meningsfulla. Nästan allt faktiskt, så det jag upplevde då kan inte ha varit hela sanningen även om det var en starkare och mer övertygande upplevelse än den jag lever i nu.

Jag funderar på vad som hände. Kanske trillade jag igenom nån dimension eller så var den meningslösa sanningen så hemsk att min hjärna började skapa ett meningsfullt liv och nu tror jag på den.

I början, efter jag bestämt mig för att leva vidare, så var det svårt att motivera mig till handling av alla slag. Jag följde de tankar som kändes mest påträngande och det var tanken att börja jobba igen och att bli en fungerande Mamma. Det tog ett tag innan dessa saker kändes meningsfulla, min upplevelse hade varit så stark, så det var ett slit i början. Jag lyckades övertyga min arbetsgivare och försäkringskassan om att jag var redo att jobba fast det inte var så. Det var som en tvångstanke och jag trängde bort de tankar som förvånat frågade mig hur detta skulle gå till. I mina journaler ser jag att jag inte var den enda som undrade över detta.

Min tanke var att det fanns inga andra alternativ. Jag ville inte vara beroende av försäkringskassan för jag litade varken på människor eller myndigheter. Inte då i alla fall. Jag tänkte också att bara jag kommer igång så ska det nog rulla på av sig själv. Det gjorde det även om det tog tid och var riktigt obehagligt i början. Jag hade ett mantra i början och det var ”fake it til you make it”. Jag använde det till allt. Att hitta en mening med livet också. Jag var tvungen att försöka lura min hjärna som var helt övertygad om andra saker än vad jag ville och kände mig tvingad att klara av.

Det var som att jag drog igång en spiral som fortfarande är i rörelse för min upplevelse av livet nu är att det bara blir bättre och bättre. Det enda som kan få det att haka upp sig är när jag blir rädd att allt plötsligt ska vända och bli katastrof igen. Ibland har det blivit en del rejäla hack i spiralen men den har inte vänt helt utan hittar alltid tillbaka i rätt riktning.

Jag gillar den här spiralen och min önskan är att den ska fortsätta och fortsätta.

Nyårsdagen 2017

Det är stilla ute precis som jag vill ha det. På sommaren kan jag tycka om svalkande vindar men annars föredrar jag vindstilla.

Förundrad upptäckte jag att min första promenad 2017 var  vacker, enkel och lite trolsk. Promenadslingan var perfekt och jag kommer gå den igen. Jag lät mina tankar vandra fritt och jag hamnade på en massa vackra ställen. Eftersom jag sakta börjat be böner igen så låter jag hela promenaden få bli en önskan om 2017.

Jag känner av de mörka vindarna och blir rädd en stund. Hur kommer framtiden bli? Jag har sett saker jag inte inte alls blir glad av och undrar hur man skapar det man vill ha. Det får bli att vandra i tillit på något vis och försöka behålla balansen. Kanske släppa taget och skaka av sig.

Nyårsafton blev bra. God mat, fint sällskap och några insikter. Det enda jag oroade mig för var hur jag skulle kunna sova med allt pangande utanför men det löste sig. Kanske blir det här ett år där oönskade ljud inte kommer plåga mig lika mycket som tidigare. Att bli mer tålig skulle vara toppen.